Allihave

    Om ni bara vore en illusion liksom jag hoppas mina tankar är vore jag rätt nöjd idag. För igår var rätt fint, kändes inte galet speciellt, men mysfaktorn låg på en lagom nivå ändå. Tonårspojkarna förstörde dock stämningen lite, men jag var nog sådär lagom mycket i min egen värld. Jag fick ett ansikte till en röst, en röst som har gått rakt in i hjärtat. Lite fånigt att man inte vågar ge en komplimang eller sådär när självaste rösten själv går förbi. Men jag skyller på fegheten, den som så många gånger förr har förstört.    Hur som helst har jag huvudet fullt av fånerier idag, sånna som jag hade uteslutit för länge sen men som jag ändå känner en tillhörighet till såhär i efterhand. Sjukt, onödigt. Det känns som om det är dags att gå vidare i allt, men steget ut känns alldeles för stort. Just nu tycker jag inte om världen alls. Inte ens fast jag vet att det är en lugn fredag och helg som ligger framför mig. Själen har lite dött, eller kanske bara somnat, den har ju en förmåga att göra det såhär års. Jag tycker inte om det alls, vet inte om jag gillar illusioner i det här sammanhanget heller, dom förvirrar mest.

Men det finns ändå ett par ljusglimtar här och var, och igår var ni ljuset. Tack för det.