Million Faces
We're distracted by the hard times, and the troubles that we make
Let us throw them in the ocean, let it wash our cares away
Dimman och regnet la sig allt tyngre i luften, mörkret slöt sig om oss. Men vi var piggare än på länge, visste att igår var den sista dagen på vad som varit två fina veckor. Jag har behövt er lika mycket som ni har behövt mig, det känns fint, att kunna göra något bra för någon, i det här fallet flera. Berömmet och de hjärtliga tacken sköljer över mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen, vilken fot jag ska stå på. För i själva verket kanske det varit min räddning den här hösten. Det finns ingen bättre medicin än att hela tiden göra saker, nya, omväxlande, aktiva, kreativa, ja egentligen vad som helst som ger en lite glädje eller fyller en funktion. Det har varit öppet och ljust, mörkt och regnigt, rädsla och glädje, avkopplande och jobbigt, men så skönt, underbart. Att bara få ge sig iväg, glömma allt annat för några timmar och bara fokusera på här och nu, er och mig, lugnet, ansvaret och så busa lite.
Så jag har nog gjort lite sådär att jag har kastat iväg alla problem nu, mer eller mindre iaf, rensat hjärnan på ett nytt och annorlunda sett, vilket har fått mig att inse att det är så lätt att fasta, så lätt att spärra in sig själv i allt tungt, man behöver komma ut, tänka på annat och släppa det. Suga in livet på nytt, och förverkliga det man vill. Eller som Jessie och jag diskuterade i en av våra mycket givande konversationer, acceptans för jaget, den man vill vara, passa in, den man är, man vet det, man måste bara uppskatta att man förändras. Att förändringen faktiskt kan ge mer än man vill tro, den här förändringen har gett mig allt. Allt jag behövde just nu, när dimman höll på att lägga sig fylld av sorg och bekymmer. Men nu har den runnit bort och jag känner mig sådär barnsligt glad som jag minns att jag var när jag sprang hoppandes omkring i högstadiets korridorer! ^^
Let us throw them in the ocean, let it wash our cares away
Dimman och regnet la sig allt tyngre i luften, mörkret slöt sig om oss. Men vi var piggare än på länge, visste att igår var den sista dagen på vad som varit två fina veckor. Jag har behövt er lika mycket som ni har behövt mig, det känns fint, att kunna göra något bra för någon, i det här fallet flera. Berömmet och de hjärtliga tacken sköljer över mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen, vilken fot jag ska stå på. För i själva verket kanske det varit min räddning den här hösten. Det finns ingen bättre medicin än att hela tiden göra saker, nya, omväxlande, aktiva, kreativa, ja egentligen vad som helst som ger en lite glädje eller fyller en funktion. Det har varit öppet och ljust, mörkt och regnigt, rädsla och glädje, avkopplande och jobbigt, men så skönt, underbart. Att bara få ge sig iväg, glömma allt annat för några timmar och bara fokusera på här och nu, er och mig, lugnet, ansvaret och så busa lite.
Så jag har nog gjort lite sådär att jag har kastat iväg alla problem nu, mer eller mindre iaf, rensat hjärnan på ett nytt och annorlunda sett, vilket har fått mig att inse att det är så lätt att fasta, så lätt att spärra in sig själv i allt tungt, man behöver komma ut, tänka på annat och släppa det. Suga in livet på nytt, och förverkliga det man vill. Eller som Jessie och jag diskuterade i en av våra mycket givande konversationer, acceptans för jaget, den man vill vara, passa in, den man är, man vet det, man måste bara uppskatta att man förändras. Att förändringen faktiskt kan ge mer än man vill tro, den här förändringen har gett mig allt. Allt jag behövde just nu, när dimman höll på att lägga sig fylld av sorg och bekymmer. Men nu har den runnit bort och jag känner mig sådär barnsligt glad som jag minns att jag var när jag sprang hoppandes omkring i högstadiets korridorer! ^^
Kommentarer
Trackback
