Allihave

Oh, you, you'll soon be up where you belong
But it's only blood from broken hearts that writes the words to every song
Oh a beatific smile
For the fawners and the servants
Oh but I, only I, only I

Kan man bara ställa sig upp och skrika allt vad man har? Då skulle jag ställa mig upp och skrika, förstå, Förstå, FÖRSTÅ! Högre och högre, gällare och gällare, sådär så man bara ville stoppa sten i munnen på mig och skära av stämbanden, sådär så man ville se mig ruttna av alla ljud. Men det går inte. Jag är obotlig, och inombords skriker jag, eller jag vet inte om det är jag som skriker. Det är liksom lite snurrigt och rörigt, medvetandet är någon annanstans, känslor hoppar som loppor och tankarna far runt som planeterna i galaxen. Jag försöker fatta beslut som är omöjliga, som jag inte alls vill tänka på egentligen, men något säger mig att det är dags, tid att ta farväl. Fast det vill jag ju inte alls, inte någonstans. Hela tiden dessa motsägelser, hjärnan säger en sak, hjärtat en annan och kroppen en tredje. Har mina lång konversationer med förnuftet om nätterna, för inte sover jag längre, nej, jag vänder och vrider mig, hör pulsen, som är långt över normalt. Det här känns inte alls riktigt rätt, inte så att jag borde gå till läkaren, snarare bara söva ner mig själv. Gömma mig från allt ont, allt som kan orsaka någon form av känslor, stress eller tankar. Det vore så skönt att bara fara iväg på egen hand och hinna tänka igenom allt, att hinna med sig själv. Om det bara gick att förstå.