Allihave

Strävar vidare, framåt, utåt, tar nya steg. Fastnar så åter i gamla spår, förvirras av omgivningen, vet inte riktigt varför det slocknar inombords och krafterna tar slut. Smärtor återkommer, liksom hugger tag, snörar åt. Vill knyta upp dem, inte känna, men leva. Fullt ut, uppåt, framåt, vidare. Men något stoppar, sätter sig som en propp i halsen, i magen, i huvudet, benen, armarna, kroppen går inte att förflytta dit jag vill. Frusit fast, stel som betong och orörlig. Måste hugga loss, ta nya tag ständigt, men jag ser ingen figur, det är bara skärvor av betong som faller till marken, lämnar hål i klumpen. Inget konstverk alls, bara en pelare av sten.

Det förbjuda lockar mer än det vardagliga, rutiner, regler är till för att brytas, människor till för att såras, eller hur var det? Ibland känns det så, för vem bryr sig om de trampar någon på tårna, det fungerar ju helt obemärkt. Ingen skriker och undrar, någon trampar vidare med blå tår och ärr inombords, men det är det enda rätta ekar i huvudet. Fortsätt så. Trösten finns i det förbjudna, men vågar lagen trotsa sanningen, det otillåtna? Till viss del möjligtvis, enda tills det inte är spännande längre. När konstverket dör finns det ingen anledning till att vara kreativ mer, släng penseln i golvet, häng paletten på väggen. Så var det klart. Gå vidare.