Allihave

If I could replace
the things you gave me
If I could see my face
without the tragedy 
   
   Gårdagen kanske bara var en illusion, precis som allt annat. Eller så är det just för att den inte var det som allt känns milvägs därifrån idag. Jag begraver mitt huvud i filosofiboken det första jag gör när jag vaknar, finner den någorlunda givande, men ovanligt tung och tråkig. Frukosten som annars brukar vara favoritmålet växer i munnen och ingenting känns alls sådär sagolikt som jag önskar det vara. Bara att bita ihop säger jag till mig själv och förbereder mig för ännu en dag i ingenting eller allt.
   Kanske för att medvetandet har på känn att det är en helvetes vecka med pluggande som ligger framför mig, kanske för att kroppen skriker lite och säger ifrån, men jag ignorerar det, vill inte känna, för mycket gör sig påminnt, lägg sorgen på hyllan, jobba för glädjen, pränta in alla dessa mantran i huvudet och bara gå.
   På onsdag ska jag hur som helst rida dubbeltimme, hoppas det går bra. Och sen ska jag försöka mig på något nytt idag, och nu ska jag återuppliva fler minnen, joggingskorna ska på och jag ska besöka vrinneviskogen. Too long time ago.