Allihave

Oh, jag kan inte nöja mig med att bara lägga in bilderna måste skriva av mig också.

   Det samlas så mycket inuti mig, allt fint, minnena, sorgen, värmen, glädjen, styrkan, allting! Fotomaratonet var toppen, till och från i vilket fall, trots mycket trötthet, bristande kreativitet och döda batterier så tog vi oss igenom natten, med kameran i högsta hugg, skratt för fulla muggar, bull/pizza/mack-ätande, musik, kalla timmar utomhus och varma datasalar.
   Karin och jag utforskade skugglivet klockan fyra på morgonen, himla fint, fast mycket till skuggor hittade vi inte i den fuktiga luften, dimman, vattenpölarna, soluppgången, småpratandes med fåglarnas sköna morgonsång i bakgrunden utan skugga. Vi fick hur som helst välbehövd frisk luft efter en bildredigerande natt fylld av sömnlöshet.
   Jag är glad, värmen ligger liksom och glöder inom mig. Det kändes som att komma hem, när det luktar nybakat bröd, stämningen är sådär hemkär som man läser om i sagoböckerna. Som om vi faktiskt bara hade varit på sommarlov och att det inte alls har gått ett helt år sedan jag lämnade allt bakom mig, bytte miljö och blev någon annan.
   Det känns återigen som att det var fel, även fast jag vet att det kommit mycket bra ur det. Fast det är när man saknat något såhär mycket, verkligen fått våndas över att man inte har det eller kan få det igen. För att när man sedan återkommer, finner känslan och glädjen som man inser att det man inte har varje dag, men önskar sig, betyder mer när man får det vid enstaka tillfällen än om man föralltid skulle vara fast i det.
   Med andra ord kanske det är bra att det blev som det blev, är som det är och kommer förbli annorlunda. För det har stärkt mig, lika mycket som det brutit ner mig. Och jag vill bara tacka er, för att ni är så otroligt fina allihopa.  Tack