Nothing to worry about
Jag känner mig lite som snubben på det här omslaget, rätt konstig kortklippt frisyr, mustasch, ett stort och ett litet ögonbryn (det ena är riktigt buskigt) ett knarkaröga och ett kanske inte fullt så normalt, lite lagom skev mun, med ett lite sorgset uttryck och skägg. Ah, du läste rätt, det kunde ha kännts bättre.
Kvällens öde ligger lite i luften, lusten att göra något är liten, men samtidigt skriker kroppen efter aktivitet och kreativitet. Kanske mest för att skingra tankarna och få ut något ur allt. För ibland går man bara rakt fram utan någon större inverkan, ser ut som ett avskalat russin och orkar inte riktigt le fast det är allt man egentligen vill.
Huvudet sprängs av all hjärnaktivitet som pågår, Nationella prov hit, muntliga framställningar dit, en hel del matematik att bita i dessutom.
Och så alla valen än en gång, nej, jag mår bra. Allt är fint. På lördag fyller jag 18 och jag har absolut ingen ålderskris. Jag vet precis vad jag ska göra och det kommer sluta allt annat än bra. Jag längtar absolut inte efter en riktig vår och glada känslor, ljumma parkkvällar utomhus. Inte ett dugg. Ironiskt var det sista här också, ganska mycket av det. (läs sista stycket)
Men på torsdag är det The Hives, och jag borde vara glad! Men det kanske jag är fast jag inte orkar släppa fram det. Eller så kommer ruset efteråt, så kan det vara. Den som väntar på något gott.......
Kvällens öde ligger lite i luften, lusten att göra något är liten, men samtidigt skriker kroppen efter aktivitet och kreativitet. Kanske mest för att skingra tankarna och få ut något ur allt. För ibland går man bara rakt fram utan någon större inverkan, ser ut som ett avskalat russin och orkar inte riktigt le fast det är allt man egentligen vill.
Huvudet sprängs av all hjärnaktivitet som pågår, Nationella prov hit, muntliga framställningar dit, en hel del matematik att bita i dessutom.
Och så alla valen än en gång, nej, jag mår bra. Allt är fint. På lördag fyller jag 18 och jag har absolut ingen ålderskris. Jag vet precis vad jag ska göra och det kommer sluta allt annat än bra. Jag längtar absolut inte efter en riktig vår och glada känslor, ljumma parkkvällar utomhus. Inte ett dugg. Ironiskt var det sista här också, ganska mycket av det. (läs sista stycket)
Men på torsdag är det The Hives, och jag borde vara glad! Men det kanske jag är fast jag inte orkar släppa fram det. Eller så kommer ruset efteråt, så kan det vara. Den som väntar på något gott.......
Kommentarer
Trackback
