Allihave

Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
du känner varken regn eller sol
ner' i din mörka grav

Det är så magiskt fint, din röst ur mina högtalare, påminner lite om en Lars, sådär fint som när vi stod där obotligt glada och sjöng eller brummade för full hals i himmelstalundshallen tillsammans. När tiden var en annan och vi ännu levde på hopp, för den tid som låg framför, för de dagar som skulle stärka våra vi. Och nu ser jag hur du lyckats, nästan allesammans ni, och här sitter jag och avundas er, önskar att jag kunde funnit mitt precis som ni. Men det gick inte riktigt, för jag bara snurrar till allt, rör ihop ditt och datt, springer ifrån allt, inte längre med ett skratt, för tårar har spillts precis som ångerfyllda tankar och hopp om att lyckas tillslut. Men jag kommer ändå aldrig få det tillbaka, det där som var så fint, väntan på det där man verkligen ville, det enda som betydde någonting just då. När det fortfarande va vi, på samma plats, men kanske låg ni lite bättre till redan då. För ni visste, allt det som jag aldrig vet.

Förhoppningar passar inte längre i mitt öra.
Sårar bara min själ.
Ändå fyller de min värld, förhoppningarna.