Allihave

Så ser vi fortfarande varandra. Ni är vackrare än någonsin och jag ångrar allt, mest att jag var tom och dum. Men ibland är livet så, det är ganska vanligt förekommande i den här skeva åldern säger de med erfarenhet. Konstigt nog saknar jag allt jag aldrig haft, allt ni gav, men som jag inte kunde ta emot, det fanns liksom aldrig någon tanke på att öppna sig för något nytt. Eller den fanns, men den slogs bort lika fort som den dök upp. Jag hoppades för mycket, på något spännande nytt, något som var för stort för mig att bära. Men jag kan fortfarande ligga vaken om nätterna och grubbla över beslut som tagits, om allt som glömts bort. För ni är så otroligt vackra, och jag borde vara vacker med er. Istället vacklar jag fram och tillbaka, någonstans där ingen ser.
  Visst gör det ont att vakna upp i drömmarnas verklighet, men jag känner inte samma smärta längre, för jag vet vad det är jag ser. Man kan inte fly sig själv, det är nog det enda jag kommit fram till som jag kan stå fast vid. Någonstans kommer det ändå ifatt än. Det hjälper inte att blunda, man ser i vilket fall, ser man inte själv finns det alltid någon annan som har ögonen öppna åt en. Men blunda för all del, det är rätt skönt att slippa se ibland.