Allihave

Jag önskar jag var liten, då när föräldrarna tvingade på en overall, mössa, vantar och allt vad varma kläder heter, så man inte skulle frysa i pulkabacken. För då fick man skratta och dricka varm choklad. Men det  slutade alltid med att man kom hem genomsvett och snorig i vilket fall. Det slutar aldrig bra med för mycket tankar på allt, så är det bara. Världen bevisar det alltför ofta och vi är bara dumma nog att inte se, lyssna eller förstå.

Det är mycket jag önskar föresten, men det tar vi inte nu. Vad tjänar det till. Jag orkar inte vara alla till lags, det är allt. Hoppas jag inte gjort er allt för besvikna men summan av kardemumman är att jag vill må bra nu. Det var alltför länge sedan, jag vill skratta och vara glad med er, uppleva och uppskatta, minnas och glädjas. Men med alla stenar i armarna, ögonbindel med lustiga mönster, virriga tankar och allt annat knasigt blir det bara fel. Jag skyller inte på någon annan än mig själv, det är så. Jag är nog inte gjord för dessa dagar och det ber jag om ursäkt för. Men nu är det så att jag kan inte sitta och be om ursäkt för min existens hela livet, inte om jag vill göra något bra av det och leva iaf. Så jag tänker ta för mig lite mer, glädja lite fler och bara hoppas att ni kan förlåta mig för mina dåraktiga tankar. Jag vill ha sanning och ärlighet, men jag vill bestämma själv. Att vara inlåst i bur är inget för en fågel, dom vill sväva fritt, se molnen från alla vinklar och flyga till varmare breddgrader när tiden passar. Lite så känner jag.

If I could turn back time, for days in september, and years before this. If I could get you to remember every laughter we had, when we where young together in there. The five, six or seven of us, that's what I miss.