Allihave

Det känns så jävla tragiskt rent ut sagt. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det, tror inte det går. Jag hoppas bara att det går att ändra på det. En stor dos av frisk luft, vårkänslor, fåglar, galna utflykter och jag kanske är på banan igen?
   Fast det känns bra underbart att man har förstått hur allting ska gå till, nu när man inte kan försöka visa det, hoppas bara det sitter kvar, att det finns inuti och att jag kan plocka fram det när allt har läkt. När jag inte blöder inombords längre, då vill jag visa att jag faktiskt kan sväva, och få er att vilja göra detsamma.
  Tills vidare får jag väl försöka bädda in mig i harmoni, läsa ut alla dessa böcker som måste läsas för att sedan bearbetas och skrivas analyser och diskuteras hit och dit. Men var ska kraften att ta tag i sådant komma ifrån, när jag inte får, när jag inte kan, när allt jag vill är något helt annat? Världen är inte rättvis, det är det ingen som kan ändra på.