Allihave

Det känns som om jag har ätit stenar, tyngdpunkten i magen, nää hela innehållet faktiskt, känns som ett enda stort berg. Ibland slår det mig hur skrämmande saker och ting är. När man liksom får sig en tankeställare, på väldigt underliga platser, i fråga om väldigt underliga saker. Som idag, jag höll på att brista i gråt av förvåning över att jag faktiskt inte alls känner igen mig själv längre. Inte det minsta, vad har hänt? När hände det? Hur kan jag inte vara medveten om det? Jag lever ju ändå med mig själv dygnet runt, varje dag, jämnt. Men nej, förändringar kan visst ske inombords, i ens kropp utan att man ens funderar över dem. Och kanske är det just därför jag blev så förvånad. Vem vet, det kanske var glädjetårar, chocktårar, eller bara all smärta som ville krypa ut ur bröstet på mig. Men jag stängde in det, "big girls, don't cry" . Lite så är det just nu, jag ska vara stor, eller jag är, påväg att bli kanske, jag vet inte. Jag vill bara stänga in allt, jag ser inte meningen med att ta tag i det nu.

So I will try to keep on dreaming, moving forward.
I know that I someday will come back to you.
Exactly what scares me, is truth.