Allihave

Och jag flög, eller önskade att jag kunde flyga, men jag flög ju faktiskt aldrig på riktigt. Jag åkte skridskor, med rygg stel som ett järnspett, men en och annan skev piruett och ett svanhopp eller två lyckades jag väl åstadkomma med nöd och näppe. Det förklarar varför jag kommer gå som en kratta i en vecka framöver, kanske för att vi promenerade en hel del innan dessutom, min rygg är inte van vid sånt än. Men nu får bli vändpunkt, jag är trött på att sitta still.
   Fast det har ju varit rätt fint mellan mig och gitarren den här veckan, inte en dag har gått utan ackord, det borde jag ha ett guldkorn för. Ett stort ett faktiskt. Det kan ha varit så att det var Jessie and the And som inspirerade mig lite smått under rockkarusellen, som så många gånger förr. Det stod en liten spalt om dem i tidningen idag också, det var fint. Dom är fina små kämpar, värda all framgång, det skulle även mina öron tycka om.
Ibland kanske det rent av är bra att vara skadad i ryggen, man kommer liksom på sig själv med hur man lever. Det finns nackdelar också, och idag kanske de väger över. Nuär jag mest irriterad över mitt schema, för det är kasst! fyra timmars hål mitt på dagarna, fy tusan vilken dålig planering, det gav inte direkt mer motivation till de få arbeten vi faktiskt har, snarare tvärtom. Ruttet. Ungefär som att min mage känns som en jag vet inte vad, lite surt och knivhuggande. Inget skönt är det i vilket fall. Och nu är jag trött så nu ska jag sova igen. Det är nog det enda vettiga jag kan ta mig för, för tillfället. Allt annat känns så ointressant och smärtfyllt.
   Jag lever i min egen lilla bubbla och för några dagar sedan var allt jag ville att komma ut där ifrån, men nu är allt jag vill att stanna därinne och slippa omvärlden. Ibland blir allt så lustigt att jag inte kan förstå mig själv ens. Men jag förstår Kitty, för hon är alldeles förtjusande i sina hemma fixade klänningar, så kreativ vill jag med vara.

Om tiden ändå fanns i den verkligaste av existens.