Allihave

Mr. Fat E står nu besegrad! Vanligtvis brukar jag bli glad över sådant, för det brukar vara de små sakerna som gör den riktiga glädjen. Men nu irriterar jag mig mest över ostämdheten efter 3 ackord eller mer. Rätt surt faktiskt. Fast å andra sidan är det nog lite bra ändå, för då behöver man inte skämmas för att man tar sura toner, det spelar ju ingen roll ändå.
   Jag önskar att mitt huvud kunde komma tillbaka till mig, med en gnutta motivation för skola, plugg och allt sånt. Men jag har nog blivit imun, allting bara snurrar! Hallåååå? Jag ser inte, känner inte, bara flyter med, eller stannar upp i ingenting. Det är rätt trist att det ska vara så, nu när krämporna är borta, och tiden är rätt.
  
   Ingen får mig att le som du, hela världen är ett hav av himmelens stjärnor och där sitter vi och kollar ner på dem. Tillsammans är vi starka, du och jag. Tänk om det kunde vara så föralltid, då skulle jag föralltid vara glad.
   Men just som man känner störst glädje sätter sig alltid någonting på tvären, är det inte i tankarna så finns det annat.. Det är som att bli matad med ättikssprit, fy fan. Allt man inte vill ha tvingas man svälja i stora klunkar, rakt ner, fräter sönder inuti, det känns som om man ska rinna iväg med smärtans floder. Men nej, den här gången rinner det bara rakt igenom, jag känner inte efter vart smärtan tar vägen. Det blir bara ett hål rakt igenom allt.

När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån