Allihave

Jag läste en bra artikel i expressen nyss, eller för ett tag sen. Om vänlighet, det fick mig att fundera, på alla de där orden. Så viktiga, meningsfulla, starka och rörande. Att vi målar oss själva, så att andra kan se, då borde det inte vara någon konst att vara trevlig. Det ligger så mycket i det, och i följande mening: Var den du är och visa lite nyfikenhet för den du talar med.
 Tänk hur mycket och många något så litet kan rädda egentligen. Det kan inte vara möjligt, men det är det. Det chockerar mig lite. och jag kan inte annat än hålla med: Ett vänligt bemötande är en tillgång i livet. Mötet mellan nya människor ger ju ett perspektiv på tillvaron.

Men det fick mig också att tänka på andra, betydligt tyngre saker. Hur mycket ord kan såra, missuppfattas och felbedömas. Det är inte konstigt man inte tror på sig själv, att man inte vågar lite på andra. För allt man får är skit. Vad är väl en god gärning då? Ett helvete är den. För jag vet sanningen, men just nu är den för jävla tragisk, och det är inte värt att förstöra den glädje som det här lovet har gett, på en sådan skitsak.

För Ebba var här idag, vi gjorde oss en smula klokare, pratade om världsliga saker och kanske inte fullt så världsliga saker, jag hade trevligt trots att jag inte alls kunde plugga så mycket som hade behövts. Dagen har gått så rackarns fort bara. Och det är skola imorgon, fet ångest på den, på alla val och svar.