Allihave

   Och jag tänker skicka iväg alla virus idag! För visst kan det vara skönt att sova 35 timmar om dagen, leva på vatten, ibumetin, panodil, nässpray och renexin - men inte efter en veckas tid. Alla muskler är som döda cillar efter två veckor utan träning och jag det känns som om jag tappat allt jag byggt upp. Men hey, det ordnar vi så småningom, det är ju vår och vi är lediga måndag-tisdag. Hjärnan skriker motion, motion, motion, samtidigt som förståndet talar om att använda det vettiga i mitt sinne och hålla mig till promenader i stilla takt.
   Dagen har förutom sömn bestått av körkortsplugg, erbjudande om köp av en vit Hagström (som jag så gärna ville ha för drygt ett år sen, eller två), chokladäggsätande, öronpropp och leg fynd, samt ett samtal från min kära mormor. Jo, sms om förfrågan om krogen ikväll också, men jag valde att avstå. Suck. Such a waste of time, doing nothing.  Jag får försöka orka pallra mig ut och lapa lite sol, spela lite gitarr och skriva klart some schoolworks.

Men torsdagskvällen var fin!  Alldeles sagolikt vandrade vi in och letade efter våra platser på rad nummer 7, mörkret på scenen lystes upp av jag tror det var 6 st risbollar i olika storlekar, en mycket förtjusande Josefin i vit klänning och 2 medspelare. Som en stjärnnatt kändes det, man ville bara sitta där jämnt och lyssna på de fina klingande tonerna. Sen kom Maia, i grön klänning med 2 trumpetare, vandrandes med sång uppifrån ingången, nedför trappan och upp på scenen, vilken entré! Bandet var oerhört samspelta, introduktionerna till låtarna väldigt känslofyllda och vissa mycket söta. Sen gick det hela alldeles för fort, för när man njöt som mest, hade blivit fylld av kärlek, värme, harmoni, energi och glädje, så tackar hon för sig. Det var en kväll jag vill uppleva om och om igen, varje dag allra helst. För bättre nattvisa eller stress-lindrare än den där spelningen kan man nog inte få. Men jag köpte mig en skiva och fick en autograf med ett hjärta på. Tack tjejer för 18-års presenten!