Allihave

jag har varit tyst i tio dagar eller mer
jag tror jag slipar mina vapen
när ingen ser

Åh, här går jag och hoppas och tvingar mig att le för att jag finner lösningar. Men på två sekunder når allting en punkt av ras, det faller, jag faller, allt faller.    Men jag är piggare idag, promenerade med Carro och Floyd till HR, pysslade lite i stallet, sen promenerade vi hem igen. Skönt med frisk luft var det, att få sträcka ut sina ben. Egentligen är väl promenera det enda jag vill göra just nu, själv eller med sällskap spelar ingen större roll. Jag behöver känna friheten, rensa hjärnan och få allt att gå runt, se fåglarna flyga fritt, höra deras fredliga skrin. Se hur gräset och träden knoppar sig för att snart bli gröna. Dela tankar med någon, disskutera framtiden, baktiden, bekymmer och glädjen, över allt och inget. Kanske får jag nöja mig med det just nu. Och så lyssna på Lars förståss, för det lättar upp nostalgin lite, får mig att le lite. För allt står still, så förbannat still. Varför kan inte vägen leda dit jag vill?