Highschool Drama
Ingenting håller måtten, inte med mina ögon mätt. Det är en suraminerdag, antagligen mest för att febern inte vill ge med sig, vilket resulterar i att jag inte har kunnat planera något i tid, fått ännu fler rester att ta ifatt i skolan, inte kunnat sova ordentligt, fått leva på vatten pga av illmående, yrat omkring som en vilsen höna och inte alls hinner njuta av våren och det fina vädret. Surt är vad det är. Och det här har mina kära vänner fått lida för, usch, dålig vän också. Men jag är inget mirakel, jag måste nog inse det snart, för annars brister allt. Det fungerar inte att bara stressa runt och göra allt bekvämt för alla andra, när man knappt orkar resa sig ur sängen själv, det förstår väl varenda kotte egentligen? Men äsch, tydligen inte, jag ska vara alla till lags, väldigt många allra helst.
Igår var det rätt skönt att åka bil, halvsovandes ut till landet. Det är så grönt och fint, tyst och fågelfint därute. Havet luktar så otroligt gott, gullvivorna är så otroligt fina, och vitsippehaven med. Jag vill bara sitta där bland alla ekarna, med en pensel, massor färg, papper, en gitarr och bara njuta. Men det hinns inte med. När hinner man med sånt man vill? Jag fick nöja mig med att promenera runt i snigeltakt pga att kroppen inte orkar röra sig. För att när jag hade återvänt hem till lägenheten i stan, fick värsta feberrycket och möblerade om mitt rum. Nu blev det verkligen bättre! Att jag inte har kommit på det här förut, så mycket plats, så mycket mysigare. Ja, jag trivs otroligt mycket bättre. Önskar jag hade tid att fullfölja allt bara.
Men nu är det fix inför kvällen som gäller. för det får inte bli fler sura miner. Det räcker med att min egen mun pekar i fri riktning neråt, bara för att jag inte orkar le. Men sånt är livet, det kommer fler dagar. Och antagligen kan jag dra lite på läpparna när vännerna anländer! :)
Det handlar inte om att vara andra till lags hela tiden, det handlar om att behaga att skicka ETT sms till folket som ska komma och meddela bara så lite som vilken tid det blir& hur det blir med käk och sånt några dagar innan. Jag FRÅGADE dig flera gånger om hur det blir men du svarade inte förräns fyra timmar innan jag skulle komma. Det är klart som fan jag tycker att det är kort varsel, du hade blivit asförbannad om jag hade gjort lika dant. Jag vet att du har varit sjuk i veckan men fem minuter som det tar att skicka ett sms har du väl varit vaken iallafall? Du får ursäkta att jag blir tjurig, men när jag kom försökte jag göra det bästa av situationen och var inte så speciellt sur. Men jag kanske inte gjorde tillräckligt?
Vadå vara alla till lags och göra allt bekvämt för alla andra? Hur svårt är det som maria säger att skicka ett sms och säga tid & hur kvällen ser ut eftersom vi sagt att vi skulle vara hos dig. Det är ju inte direkt så att vi kan bestämma tid utan det måste ju du göra?
Och du borde nog tänka efter lite hur mkt vi egentligen gör för dig också, och inte bara tro att du "gör allt bekvämt för alla andra". Man blir ju faktiskt lite små sur när man läser det där.
