Allihave

Jag lite avskyr att den dagen jag väntat på i stort sett hela året känns som om den aldrig kommer ta slut. Efter en natt med hemska mardrömmar, utmattad kropp, torr hals, täppt näsa, hemska tankar, och alldeles för många vakna timmar, känns det inte riktigt som att den här dagen är på min sida. Det är fan så himla typiskt.

Men än kan det väl inte vara försent för att få en dag att leva på ett tag? Jag behöver ju verkligen den här dagen mest av allt just nu, den som vanligtvis brukar få MIG att komma fram, nu är det så vemodigt och nostaligiskt och tankspritt, så gott som förstört innan det ens har börjat. Jag lite avskyr mig själv för det.

alla mina sköna underkläder är smutsiga dessutom! Nej, jag vill bara åka ut på landet, sitta där i en korgfåtölj med katten i knäet och läsa en bok eller studera löven på träden. Jag är inte riktigt redo att möta världen än.

vad gör man?
Hoppas att en liten snabbis på stan och ett par timmar i stallet kan göra susen, innan natten börjar med musik, människor, levande fest, fotografering, utställningar, fika, mys, vänskap, fest, kyla, mörker, ljus, natt och allt annat vad som kan bjudas på.