Help!
Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being aroung.
Help me get my feet back on the ground,
Won't you please, please help me
Det regnar och jag har tillbringat de senaste 4-5 timmarna däckad i soffan framför Mistral's doughter, en romantisk film om/ i Paris. Mest för att förkyldningen inte vill ge med sig och för att jag vaknade 6.50 med näsblod. Mamma säger att det är kroppens sätt att säga ifrån. Men jag vet inte. Jag vill inte inse att jag är sjuk, att jag borde ligga still och kurera mig, att inte få träffa hästen, eller vännerna, eller gå till skolan, att inte träna. Nej, det vill bara flyta rakt igenom. Och kanske är det därför jag blir sjuk.
Tänkte att det inte kunde vara så farligt att rida, så jag började ute hos X:et med en barbacka tur i ridhuset eftersom det kom världens störtskur när vi skulle gå ut. Sen direkt vidare till HR för en timmes lektion. Och för ovanlighetens skulle känns det som om jag rider bättre och bättre, eller att jag sitter stadigare iaf, kanske beror på mina nya skor/shaps som är riktigt fina, men fy sjuttsingen vilka skoskav jag har fått, hela hälarna är sönderskavda. Men när jag vaknade i morse kanske jag insåg att det hade varit bättre att hamna efter med skolarbetet, och missat en ridlektion för att bli frisk. Man lär sig av sina misstag.
Därför har jag lovat mig själv att inte svika den här hösten, jag ska göra den bättre än allt annat. Mest för min egen skull. För jag känner hur otroligt mycket mer kraft det bor i mig nu, än förra året. Det finns inga ord för den lättnaden, jag kan bara säga att jag är glad. Och att jag önskar att jag tog mig mer tid att höra av mig till alla vänner och offrade lite av mitt allt för stressiga liv åt sådant som faktiskt har mer betydelse än man kan tro. Misstro er inte, jag har er i tankarna även om jag kanske inte alltid hör av mig så mycket som jag önskar att jag gjorde. Det svider lite faktiskt, men en dag står jag väl där och inser hur mycket jag faktiskt hann med, och hur glad jag är för det. Men hur ledsen jag kommer vara för att jag kanske försummat vänner, genom att inte tog mig tid, 5 minuter om dagen och slog en signal, skrev ett mejl eller skickade ett meddelande. Men det får jag ta då, för en dag kommer jag inte ha någon skola, kanske ingen möjlighet att träna, och kanske inget hästintresse kvar. Då ska jag spendera tiden på annat, kanske mera värdefullt just då? : )
And I do appreciate you being aroung.
Help me get my feet back on the ground,
Won't you please, please help me
Det regnar och jag har tillbringat de senaste 4-5 timmarna däckad i soffan framför Mistral's doughter, en romantisk film om/ i Paris. Mest för att förkyldningen inte vill ge med sig och för att jag vaknade 6.50 med näsblod. Mamma säger att det är kroppens sätt att säga ifrån. Men jag vet inte. Jag vill inte inse att jag är sjuk, att jag borde ligga still och kurera mig, att inte få träffa hästen, eller vännerna, eller gå till skolan, att inte träna. Nej, det vill bara flyta rakt igenom. Och kanske är det därför jag blir sjuk.
Tänkte att det inte kunde vara så farligt att rida, så jag började ute hos X:et med en barbacka tur i ridhuset eftersom det kom världens störtskur när vi skulle gå ut. Sen direkt vidare till HR för en timmes lektion. Och för ovanlighetens skulle känns det som om jag rider bättre och bättre, eller att jag sitter stadigare iaf, kanske beror på mina nya skor/shaps som är riktigt fina, men fy sjuttsingen vilka skoskav jag har fått, hela hälarna är sönderskavda. Men när jag vaknade i morse kanske jag insåg att det hade varit bättre att hamna efter med skolarbetet, och missat en ridlektion för att bli frisk. Man lär sig av sina misstag.
Därför har jag lovat mig själv att inte svika den här hösten, jag ska göra den bättre än allt annat. Mest för min egen skull. För jag känner hur otroligt mycket mer kraft det bor i mig nu, än förra året. Det finns inga ord för den lättnaden, jag kan bara säga att jag är glad. Och att jag önskar att jag tog mig mer tid att höra av mig till alla vänner och offrade lite av mitt allt för stressiga liv åt sådant som faktiskt har mer betydelse än man kan tro. Misstro er inte, jag har er i tankarna även om jag kanske inte alltid hör av mig så mycket som jag önskar att jag gjorde. Det svider lite faktiskt, men en dag står jag väl där och inser hur mycket jag faktiskt hann med, och hur glad jag är för det. Men hur ledsen jag kommer vara för att jag kanske försummat vänner, genom att inte tog mig tid, 5 minuter om dagen och slog en signal, skrev ett mejl eller skickade ett meddelande. Men det får jag ta då, för en dag kommer jag inte ha någon skola, kanske ingen möjlighet att träna, och kanske inget hästintresse kvar. Då ska jag spendera tiden på annat, kanske mera värdefullt just då? : )
Kommentarer
Trackback
