Allihave

Kom nyss hem från boxningsgalan Batterigubben på Arbis. Och aah, det var en grym kväll, mycket svett, människor, värme och även lite blod. Det är så härligt, stämmningen av rop och skrik sprids hjärtligt mellan väggarna, alla vet vad det är som gäller och vissa går in för det mer än andra. Det är otroligt roligt att sitta där, känna stämmningen och känna sig som en del av allt. Av allt det där jag aldrig trodde skulle kunna bli jag, där är jag nu. Jag känner mig stark, växer liksom sakta inifrån, målen börjar visa sig ett efter ett framför mig. På måndag är det träning igen! För nu är jag tillräckligt frisk, tillräckligt laddad. Det finns inget som kommer i min väg längre, inget.  Imorgon ska jag ut och springa när jag vaknar, måste känna efter lite, om jag har träningsnerverna kvar i kroppen. För på tisdag ska jag springa Coopertestet på idrotten, vilket gör mig ganska nervös med tanke på de senaste två veckornas förkyldning.
Men jag kan klara det!

Precis som jag klarade 2 delstegstestet i Matten idag, precis som jag ska klara NK- provet på måndag, liksom Eng- redovisningen, Ty- redovisningen och allt annat som kommer i min väg. För jag vet vart jag har allt nu, bitarna håller på att falla på plats. Även om det alltid finns saker som tar emot. Då får man ta tag i dom, rensa ut dem ur huvudet och gå vidare. Det är så vi lever. Inget kommer ändra på det nu.

Så från och med nu, D is for dangerous!

Tack till Maria och Johanna för er förståelse, ni är värda mer än guld!