Nobody but you
Jag lite fastnade i något konstigt tillstånd. Jag utforskade en bilddagbok, för att fastna i dennes blogg. Det sved lite och så, lite som min hals gör. Det blev helt plötsligt jobbigt att svälja, tungt att andas. Och hela de senaste åren känns så jävla meningslösa. Jag har förstört allt. Allt jag hade, allt jag var, alla drömmar. Tiden ska vi inte ens prata om. Fy fan vad jag skäms, jag borde nog skämmas ännu mer. Nej, jag har fått nog av sånt här nu. Det är dags att plocka fram allt igen, sy igen alla trasiga delar, plåstra om alla sår, pussla ihop alla tomma bitar. För jag vill vara så mycket mer.
Someday I know I will be there again, somewhere between right and end.
Vad är det som hindrar mig egentligen? Varför?
Jag förstår inte riktigt. Det är suddigt här igen.
Jag vill gråta mig till söms, för nu känns det som om jag aldrig kommer vilja somna igen.
Inte med allt det här i huvudet, aldrig mer.
Fan.
åh vännen min <3 gråt ut alla röriga tankar i huvudet så dom försvinner. Det känns alltid en aning lättare efter man fått gråta en tår eller två.. Ta hand om dig, min fina vänn :)
