Allihave

Om ni bara lyssnade någon ynka minut på allt som jag måste låsa in, för ni hinner inte med. För att det alltid är så mycket annat som är viktigare. Jag vill inte förstå, jag kan inte förstå heller. Tänk om ni någon gång bara kunde sitta ner där bredvid mig och känna vad jag känner, höra vad jag tänker, undrar om ni någonsin skulle kunna förstå. Jag tror inte det, jag tror inte ni vill, ni kan inte. För det skulle kosta er för mycket tid, och vad skulle det vara värt?

Det kanske kunde rädda allt som håller på att rasa, eller det som har rasat för länge sen. Det kanske kunde ge mig mod, kanske en liten gnutta kraft att gå framåt. Men allting faller på samma plats, det finns ingenting kvar att bära det på. Det finns ingen som ser någon anledning till det, inte ni, inte jag. Så jag får väl sitta här med allt i mina händer och dra i trådarna fram och tillbaka tills jag lyckas reda ut det där lilla nystan utan att dra sönder trådarna, utan att få panik, utan att bli arg och kasta iväg nystanet. Men allt vore lite enklare om någon ville hålla i andra änden, förklara hur jag skulle reda ut det på enklaste sätt, så jag slapp allt det där andra som skulle kunna förstöra allt som redan är trasigt.

Idag är ingen bra dag, men jag har läst ut min engelska bok och det är ju alltid något. Ett måste mindre att ta itu med.