An Atlas Of Those Our Own
dumdumdumdumdumdumdum!
att gå till skolan på ibumetin fungerar, men att klara att vara glad en hel dag är som att hoppa ner för niagarafallen. helt meningslöst för det slutar bara med att man sitter där själv med huvudet i sina händer. hysteri, plåster, skrik och manier. jag har fått nog för många gånger. när kommer slutet. ibland väntar jag bara på något ont fast jag vet att det kommer mera gott. det är sjukt konstigt. jag har en tiger lou biljett i min ägo men är inte ett dugg glad, peppad alls längre. skulle kunnat ge den till valfri människa hur som helst just nu. för all min glädje försvann på några timmar av väntan. några timmar som bara gjorde mig sju gånger mindre, femtio gånger svagare och inte alls sådär glad, självsäker och stolt som jag hade hoppats.
Dagens upptäckt: Förhoppningar är som sten i glashus. KRASCH!!!
i need you more than you need me it seems.
but with Mary in my heart I feel good, ändå.
