Allihave

Jag tror monstret är här igen, ett tag drömde jag nog att det hade lämnat mig helt och hållet, för att aldrig återvända. Men idag såg jag det, alldeles för tydligt. Det kändes ungefär sådär som när man vaknar upp ur en dröm, en sådan där allt känns sådär skrämmande verkligt att man tror det är verkligheten. En dröm där allt har varit sådär sagolikt bra, vackert och underbart att man inte vill lämna det. Sedan när man vaknar upp och inser att det inte är någon dröm man befinner sig i längre, utan självaste verkligheten blir man sådär ruskigt besviken. Omedelbart infaller det usla humöret som ingen vill ha, eller klarar att stå ut med. Och det känns som om allt är förgäves, vad man än gör eller säger, för det kommer ändå gå åt helvete.

Men samtidigt som det känns tungt att vakna ur något underbart och vacker, känns det lite som en ringande klocka... Hade jag tappat glädjen över all lättnad? Var det för bra under ett tag, så jag glömde bort att glädja mig åt lättnaden? Men jo, man behöver nog ett monster som påminner en om att man lever i verkligheten, den jobbiga, hårda vardagen där man måste kämpa för att få vad man vill ha. Ja, det var nog bra att monstret visade sig idag igen, även om det inte var kul att känna att man måste vakna upp och ta tag i allt som flyter med lättnaden. Eller i det tyngdlösa...