Allihave

Nöjer sig inte med att vara medelmåttig, men gör absolut ingenting åt att bli något mer än medelmåttig. Det känns lite tragiskt och sådär dumt, nästan idiotiskt. Fast ibland känns det alldeles perfekt att bara vara medelmåttig, samtidigt som man önskade att man var riktigt riktigt, förtrollande bra på något. Bara en sak, som man kunde bevisa för alla, jag har nog ingenting särskilt som jag verkligen önskar jag var sådär bra på. Men bara tanken, eller drömmen av att vara det känns så långt bort, och kanske är det därför jag önskar. För jag vill inte vara medelmåttig och bara flyta in bland mängden andra, någon som man inte riktigt kan ta på, för man vet egentligen inget mer än att hon gör olika saker, utan att veta anledningarna till att hon gör dem. Det gör mig lite besviken på mig själv och andra. För man nöjer sig med det första svaret på den första frågan, sen kom vi till det där med fördomar igen. För man "vet" att då är man en sådan person, som gör si och så, och tycker och tänker si och så, bara för att...... och så vidare. MEN DET ÄR FEEEEEEL! jag önskar jag kunde våga skrika det rakt ut till någon, som bara tar saker för givet, för jag hatar att alla accepterar så små fjantsaker kan tyckas, men för mig betyder det enormt mycket att veta mer... få ta del av andras tankar och åsikter, även om jag helst inte delar dem, för jag kan lära mig något av det. Och det kan stärka mig som person, vilket just nu känns som det mest viktiga för mig att uppnå.