Allihave

Mitt bloggande har gått väldigt dåligt senaste veckan, ett skäl är att internet inte fungerar som det ska. Ett annat är att jag inte vet vad jag ska skriva längre, för det blir ändå inte som jag vill. Och då får jag känslan av att det inte spelar någon roll. Fast emellanåt känner jag hur mycket jag verkligen vill skriva, massor och bra.. som får andra att förstå, att lära känna mig. För på senaste tiden har jag kommit fram till att kanske inte ens de jag har kännt hela livet, eller har umgåtts med mest känner mig längre. Det känns väldigt lustigt, men det är nog själva sanningen.

Jag är trött på att hela tiden vara andra till lags, få kommentarer som jag skulle klara mig bättre utan och på det mesta i allmänhet. Kanske för att jag börjar se mig själv på ett annat sätt, kanske för att jag hela tiden sätter mig själv i andra hand, jag vet inte riktigt vilket. Något är det som har hänt i alla fall. Sen vad det är kan man nog analysera hur mycket man vill utan att riktigt komma fram till ett vettigt svar. Tro vad ni vill, jag tror jag har mitt svar och jag nöjer mig med det tills vidare. Man kan inte alltid vara samma människa, med samma tankar och riktningar i livet. Då skulle man ju inte utvecklas och bli bättre på något, om man hela tiden höll fast vid samma gamla mönster. Det är nog ett skäl till att jag inte vill leva ett Svensson liv, rutiner, samma dagar om och om igen. NEJ TACK!

Hultsfred, Where the action is och Peace and love är något som är väldigt inne på senaste tiden. Jag önskar nog för allt i världen att jag hade kunnat vara där. I vilket fall på någon av dem.. Men icke, för min plånbok rymmer inte något... som jag vill längre. Den får bara stå ut med småskrotet och överbliven skit. Det är något som gör mig riktigt ledsen, för det finns nog inget annat jag hade gjort hellre den här sommaren. Sen blir det ju inte bättre när man läser om det i alla tidningar, hör alla prata om det, och ser hur glada och lyckliga alla är... För tänk om jag också hade fått vara där... Men nej, världen är emot mig än en gång. Träligt kan jag tycka, men det är sånt man får leva med helt enkelt.

Ändå känner jag mig gladare och mer levande än på länge. Fast vem vet, det kanske bara är drömmar.. Jag tror jag har kommit till det där läget när jag inte kan skilja på dem längre. Det känns lite oroväckande, men ah, ibland måste det väl vara det också.. Jag har ju fortfarande sommarlov, min OST, vänner, förhoppningsvis massa kul att göra och fina minnen att tänka på när allt annat går åt helvete. Det känns lite som en tröst, men om den är tillräcklig vet jag inte. För allt känns sådär oändligt långt bort igen, jag tror jag är påväg in i den där glasbubblan. Det skrämmer mig, lite för mycket.