Allihave

och du skär, skär som laser och jag har inget vettigt försvar
att ens försöka värja sig saknar mening
för du skär, skär som laser och jag förlorar hur jag än gör
för du är inte nån som man låser in och inte nån som man har

Det där med att förstå sig på sig själv och andra har blivit något jag uppfattar som allt svårare, för desto längre tiden går, desto mer inser man att det inte finns tillräckligt med svar på varför, hur det har blivit som det är eller vad som skulle kunna ha varit annorlunda och så vidare. Det finnns säkert flera hundratals anledningar, men ofta handlar det nog om missuppfattningar, som lätt gör att man glider isär, bort ifrån varandra. Åt varsitt håll, för det är lättare än att behöva ta tag i något och reda ut det, att finna en vettig lösning som passar för någon mer än sig själv.
Frågan är om det finns en mening bakom allt, eller om det bara blir så att ingen förstår, alla bara står det med slumpen som skydd i sina trasiga armar, med sina brustna hjärtan och fötter av sten.
Men det kan faktiskt också vara så att det sker helt medvetet, hjärtlöst, egoistiskt, med full kontroll bara för att såra någon, bryta ner någon till botten av helvetet, bara för att man vill ge igen, för något man råkat ut för eller bara för att förstöra för någon annan helt enkelt. Jag vet inte vad jag tror, men jag tror inte att det finns något rätt eller fel. Jag tror att allt har sin mening, sen om man klarar att ta den, eller stå för den är också något som spelar en roll. Men kanske egentligen inte hör hit.

Kanske är det så att någon är dum nog att bryta något fint rakt av, KRASCH! så var allt itu, mitt på. Går aldrig att laga, det bildas bara en stor spricka som svider, som skär. Och inget, ja, absolut ingenting kan fylla ut den. Det är ett tomhål, för alltid. Men någonstans i kanterna av det där tomhålet bor det minnen, som har etsat sig fast, som vägrar att släppa taget hur mycket man än vill få dem att försvinna för att underlätta för sig själv och dem i ens närhet. Men nej, där finns minnen från gråa dagar, ljusa dagar, glada tider och hemskt jobbiga tider och alla andra spenderade minuter, timmar, dagar och år. För minnen från något fint som gick itu gör bara ont, för man vet att det aldrig kommer tillbaks, man får aldrig uppleva samma sak igen. Det ger en outhärdlig smärta som man måste hålla för sig själv, inte uttrycka, inte blotta, håll den instängd. Ingen, absolut ingen får se den, eller känna. Den måste hållas instängd, in i benmärgen, täck med mantel av ben och skin, låt ingen känna lukten, för då brister allt. Igen.