Take me away
Nu är både Millas Julklapp och födelsedagspresent klara :)
Hoppas hon uppskattar dem.
För det har inte varit lätt.
Det är aldrig lätt.
Jag är så rädd för att "densomfårpresenten" ska ta illa vid sig.
Eller inte tycka om den, att man ska se en besviken min.
Jag vill bara ge mitt bästa.
Något som uppskattas om det blir rätt.
Men som gör fruktansvärt ont om det blir fel.
Och ändå vill jag höra sanningen.
Fy fan, vad jag är komplicerad ibland.
(Jagtrorjagbörjarförståerlite)
Den här tröttheten gör mig rädd och deprimerad.
Ändå kan jag inte sova ordentligt.
Ligger vaken i flera timmar och bara tänker.
Det är jobbigt, jag vill sova när jag är trött.
Att det ska vara så svårt.
Vad gör man när allt man vill går fel?
Jag klarar inte att vela längre.
Det är jobbigt.
Vill bara kunna bestämma mig.
Direkt, utan att tveka.
Men det går inte.
Jag känner mig så liten och hjälplös.
Vill bara lägga mig ner i ditt knä
och gråta mig till sömns.
Men det går inte, för du finns inte.
Du är borta, borta ur min värld.
För det hatar jag dig.
När du var här älskade jag dig.
Mer än allt annat.
Jag kunde bara inte säga det.
Inte visa det, eller få dig att förstå.
För när man gör saker på mitt vis
blir allt fel i vilket fall ändå.
Snälla, förstå?
