Allihave

Är så trött att jag bara vill lägga mig ner och sova.
Bara flyta in i en dimma och aldrig komma ut.
Sväva bland moln och underbara händelser.
Drömma mig bort.

Men nu måste jag vara pigg och glad ett par timmar till.
För Pappa och jag ska in till stan om en minut.
Så jag ska bara skriva klart här.
Få ur mig lite skit.

Är så trött på att lyssna till dina ord om saker som sårar.
Blir så rädd för att det ska bli bättre för er än för oss.
Är så glad för att ni kan få allt, allt jag saboterade.
Men fan, vad avundsjuk jag egentligen är.
Det är nog enda orsaken till alla andra känslor.
Avundsjukan och rädslan.
Dom är starkare än allt, just nu.

Egentligen vill jag bara ringa dig och fråga hur allt är.
Vad vi ska göra med allt det här.
Om det innerst inne betyder något för dig, att jag finns här.
Att jag väntar här på dig.
Eller om jag borde gå, kämpa vidare ändå.
Men jag vågar inte, för jag är för feg.
Så om du läser det här så vet du.
Jag hoppas du förstår.
Men samtidigt tror jag inte det.
Det går nog inte att förstå.
Men jag ber dig att åtminstone respektera.
För respekt är det minsta jag kan begära.