Allihave

Egentligen borde jag inte sitta här nu.
Men jag är för trött för att gå och lägga mig.
Det finns alldeles för mycket som snurrar i min hjärna.
Vill bara ringa någon och skrika ut allt.
Men jag gör det inte.
Jag besparar er det.

Jag sätter än en gång in alla känslor in i en burk.
Lägger på alla lock och försöker täppa till.
Men om ni försöker tjuvkika genom att öppna locket lite
så kommer allt ut.
På ett eller annat sätt.

Tänk att allt är på ett eller annat sätt jämnt.
Oavsett vad det handlar om.
Så är allt alltid på ett eller annat sätt.

Jag vet inte om jag vill.
Vad jag vill.
Varför jag skulle vilja.
Varför jag inte skulle vilja.
Jag antar bara att det är rädslan som skrämmer mig igen.
Den äter upp mig från alla håll.
Och jag orkar inte ta tag i problemet.
Ser bara förbi det.
Som med allt annat.
Allt som egentligen är ingenting.