Allihave

Har rast nu.
En väldigt lång sådan.
Det är trist.
För jag vet inget vettigt att göra.
Och jag fryser som en älg i sydpolen.

Än en gång har jag läst alla dina blogginlägg.
Funderat, läst igen. Läst lite mer.. Funderat och läst igen.
Men den här gången när jag läste dem såg jag så mycket mer.
Förstod gjorde jag nog inte, men något annat såg jag i vilket fall.
Inte vet jag varför.
Kanske för att du är längre bort idag.
Kanske för att jag saknar dig så mycket att jag vill slita ut min själ
och hänga den på din dörr. Med en klichig lite lapp bredvid.
Men jag kan inte.
Rädslan är för stor för att kontakta dig med.
Den borde inte vara det, men den är det numera.
Det är tomt utan dig. <3
Tids nog ska jag samla mitt mod och kontakta dig.

En lång natt blev det.
Dålig sömn.
För mycket tankar.
Men vad har vi sagt om det: Du skulle ju sluta med det...
Förlåt, men jag kan inte.
Det är sådan jag är bara.
Vaknade utmattad.
Som om jag hade slagits med ett monster.
Men ångesten var nästan borta.
Och jag tog mig till skolan.
Chockad?

Tre lektioner på hela dagen.
Började sent.
9.45 för att vara exakt.
Bildochform grundkurs.
Genomgång hela lektionen.
Sen var det lunch.
Engelska.
Lika segt där.
Och nu den här evigt långa rasten.
För att snart ha matte.
Hoppas provet gick bra :O
Sen hem.
Eller inte hem.
Men bort härifrån i vilket fall.

Bor hos mormor några dagar.
Vi börjar sent..
och jag behövde komma bort.
Göra något annorlunda.
Du sa det själv..
Fast mormor kanske inte var vad du tänkte.
Men så blev det.

Förhoppningsvis är det slut på allt snart.
Kanske det infinner sig lite lung och ro.
Lite frid i själen.
Men bara kanske.
För det kan lika gärna bli tvärtom.
Mera röra.
Splittrad?
Skevt.

Äsch, jag ger mig nu.
Det blir inget mera vettigt.