Allihave

Jag vet inte vad som har tagit åt mig, jag är trött på precis allt. Att vara förkyld, familjen, sega dagar, lov, mig själv, andra, mat, godis, sitta still. Hur kommer det sig att man inte bara kan uppskatta det man har, nuet, att man lever och kan röra sig (även om det är knappt i vissa fall)? Jag förstår inte mig själv, känslorna som flyger genom mig, tankarna som snurrar i mitt huvud. Jag önskar så innerligt att någon kom och knackade på min dörr, stack in huvudet med ett stort leende och sa GRATTIS, du har vunnit ett nytt liv! Imorgon går planet till Brasilien så det är bäst du skyndar dig på att packa allt du vill ha med dig, eller det du kan tänkas behöva. Javisst skulle jag svara, springa in igen sätta mig ner och nypa mig i armen, fråga mig själv om det var sant, sen skulle jag upptäcka att jag satt med två biljetter i handen, så då skulle jag ringa Lisa och berätta det mest otroliga, jag har två biljetter till Brasilien imorgon, så packa nu, för du ska med, vi ska slippa Sverige och allt vad det heter.

Men jag vet ju att det aldrig kommer ske, hur kan jag vara så dum att ens hoppas lite, på det omöjliga.
Fast jag läste i en bok om mitt stjärntecken idag, Väduren, att ingenting är omöjligt för en vädur, att vi bara har svårt att slutföra våra fantastiska projekt och kanske är det så. Men det sägs att många vädurar är framgångsrika, så vad skulle kunna hindra mig. Brukar man inte säga att ensam är stark och att allt går om man bara tänker positivt?

Jo minsann, därför ska jag visa världen att jag inte är så jävla dålig jag heller, men jag är nog i ganska stort behov av att någon väcker mig och talar om för mig att det är dags att börja leva nu. För jag bär lite känslan av att min livskraft har försvunnit sen jag började gymnasiet. Det blev liksom som en stor tornado som blåste runt allt, och det som växte i jorden än gång inte riktigt har slagit rot igen. Eller vad tror ni?