Allihave

Jag tror jag ljuger, om allt och ingenting. Så akta er för mina lögner. Fast å andra sidan tror jag att jag är ärlig rakt igenom, eller är det bara en dröm? Det är svårt att tro på verkligheten än, för det är inte ofta det känns som verklighet.. Allting går från allt till ingenting och tillbaka till allt för att sedan återvända till ingenting. Det är lite rörigt, men sant.
Frågan är vad som är allt, och ännu större fråga är nog vad ingenting är. Alla har nog sina egna förklaringar, och jag tror jag börjar ana vad mina skulle kunna vara.

En sak jag är ganska så säker på just nu är i vilket fall att det känns lite fram och tillbaka hela tiden. Jag försöker vänja mig och intala mig att min väg är rätt för mig just nu, men det är lite svårt att acceptera det mellanåt när hjärnan och kroppen säger något helt annat. Men än har jag inte gett upp, och det är jag nog lite stolt över. Fast jag ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt vet hur jag lyckas att gå över alla trösklar och bara kliva på. Det är i stort sett omöjligt för mig att inse, det finns inte i min verklighet. Och jag tror verkligen inte att jag lever i någon dröm, då vore den drömmen mer mardrömsliknande.
Men samtidigt inte. För allting har sina ljusglimtar, och idag var det nog samtalet med syster för ett tag sen. Jag kommer alltid att älska henne för den hon är, för den hon vill vara, för allt, det finns vissa band man bara inte kapar av och hon är ett sådant. Hur mycket ont som kommer mellan, så kommer det aldrig att gå över gränsen för vad syskon klarar, och tillsammans är man alltid starkare. Och man kan inte uppskatta det bra om man inte upplever det jobbiga mellan varven, så är det bara. Livet är gjort för att kämpa sig igenom. Och jag tror att vi kommer hitta våran väg och plats i det hela förr eller senare.