Allihave

Mina blogginlägg blir allt kortare.
Har ni lagt märke till det?
Jag har.
Och jag känner hur det bubblar inombords.
Men jag vet att jag gör rätt på något sätt.
Fast jag skulle kunna skriva hur mycket som helst.
Jämnt.

Men jag försöker skaffa mig något sätt att formulera mig på. Det är inte lätt. Jag vet inte hur det ska fungera riktigt. Det är knepigt sånt där. Det är nog inte bara i fråga om bloggen. Det handlar nog om livet i allmänhet.
Jag har kommit fram till att jag älskar att studera människor. Eller nej, ibland hatar jag att jag älskar det. Men jag finner något slags ro i det, jag faller liksom i koma. Släpper mina bekymmer för ett tag, försvinner in i någon slags betraktarroll. Ja, jag känner mig nog lite som en tavla, som ser precis likadan ut hela tiden, tills någon målar något nytt på mig. Och jag kan betrakta alla, från minsta lilla dammkorn, till största grupp av människor. Det är lite spännande må jag säga. Någon gång kanske det blir något av alla mina studier av människor. Jag ska se vad jag kan samla på mig, bygga något eget av det liksom. En slags tolkning av verkligheten, vardagen, samhället. Ja, livet kort sagt.

En till sak jag konstaterat är att jag vill bli som Sara och Dane. För de har något speciellt, något som jag saknar. Eller önskar jag hade. På ett eller annat sätt kanske jag kan skaffa mig det. För jag ser upp till er. Ni är bra, som klarar saker så som ni gör. Ni får mig att fortsätta tänka framåt, hur mycket bakåt jag än ramlar. Så är ni som dagar när solen skiner in genom fönstret när man vaknar. Ni ger styrka, kraft och glädje. Och det är allt jag behöver just nu! Tack till er. :)