Allihave

Jag vill inte sluta kämpa och det ska jag inte heller.
Men vad gör man när man tycker att man gör sitt yttersta och allt bara går åt helvete?
Jag vill klaga på allt, nej, det vill jag inte egentligen.
Egentligen vill jag bara må bra, orka med allt och klara av skolan.
Utan all jävla panik, stress, ångest och allt annat hemska som det medför.

Jag önskar att jag aldrig bytte från nyströmska.
För jag saknar alla som känner likadant, alla förstående men jobbiga lärare.
Ja, jag ångrar mig nog.
Men jag får inte tänka så, för då tappar jag fotfästet igen.
Och det klarar jag inte.

Jag vet inte om jag klarar nu heller.
Det är liksom en kamp mellan att vara eller inte vara.
Den är inte rolig, men jag vill vinna.
För jag vet att då blir jag stark.
Men jag vill samtidigt förlora, för jag känner mig så jävla misslyckad.

Vad tror jag att jag är egentligen?

Men nu har jag iaf varit på stan och införskaffat mig nya träningskläder och skor, så nu ska jag börja springa.. för att hålla glädjen uppe. Och för att få ut alla hemska tankar om allt och alla.
Jag vill må bra! Peppa mig någon?
Det verkar inte som att det finns någon som lyckas med det längre.
Jag blir bara arg, för alla säger saker på fel sätt osv.
Fan, vad otacksam jag måste vara.

Men jag vill ha någon som peppar mig, hur sur jag än är.
Och hur gärna jag än vill ge upp.
Jag behöver någon som gör mig glad.
Som får mig att orka med livet.
Och inse att skolan inte är allt. (även om det känns så just nu)
För jag hinner fan inget annat än gå till skolan, plugga, gå på lektioner, gå från skolan, äta, plugga och gå och lägga mig. Det är inget roligt. Jag vill inte ha ett sånt liv.
Helt isolerat från omvärlden.

Jag vill vara som dom andra.
Dom trevliga, glada, som gör saker tillsammans med sina vänner.
Träffas på stan efter skolan, går ett varv runt norrköping, sitter i parken och pratar..
Repar med sina band, tränar, tränar massor.

Men jag förstår inte hur de orkar, jag orkar ju knappt palla mig ur sängen för att gå till skolan. Blöööhhh !