Kom
Med alldeles för mycket i mitt huvud och händer sitter jag här igen, har precis läst igenom en hel del insändare och dylikt för att hitta någon slags inspiration till allt skolarbete. Där vi bland annat ska skriva en insändare på tyska, sen har jag ju en artikel att skriva i samhällskunskapen/svenskan också. Men den tar vi sen, för den ska inte vara inne förns på fredag. Aja, det var inte det jag tänkte skriva om.
Utan mera om hur mycket jag inser att jag faktiskt kväver mig själv.
Tänk allt jag skulle kunna göra och klara av och så vidare, om jag bara tillät mig själv. Om inte all hets om att vara bra fanns, då skulle jag klara av att leva som jag ville. För just nu är det för mycket, med allt! Det finns nog ingenting som är sådär som jag vill. Och det är inte för att någon annan har tvingat mig till att leva såhär, utan för att det sitter något stort jävla monster inuti mig som får mig att göra saker jag avskyr, att stå ut med saker som är helt vansinniga och bara gå vidare med insikten om att det är så. Utan att göra någonting åt det.
Hur står man ut egentligen?
Fast just nu känns det mer och mer som om jag börjar bli medveten om allt. Vad jag vill, och varför jag gör som jag gör osv, men jag har inte riktigt kommit över den där tröskeln för hur förändringen ska ske. På vilket sätt, och av vilken anledning och så vidare. Det tar nog ett tag innan jag inser det, innan jag orkar gräva mig ner dit bland all skit, för att sedan klättra så högt som jag aldrig tidigare varit. Men jag känner att jag kommer klara det här, jag kommer bli något jag trivs med, jag kommer göra något som ger mig eller andra en chans till mening och jag kommer bli stark. Jag känner det på mig, det är lustigt. Men hur som helst får det mig att känna mig lite bättre till mods. För jag har inte gett upp, och det har alltid varit min enda väg, att inte ge upp. För jag vet att någonstans inuti mig bor det en flicka som vill bli något, som kommer att klara allt hon vill, som kommer att bli omtyckt, som kommer att tycka om, en flicka som är stark och glad, en flicka som många kommer önska att de var som. Bara för att hon hade det där lilla extra, gömt inom sig, men plockade fram det efter en rad tunga år i alldeles för mycket tankar. Men det som inte kommer in utifrån, kommer ut inifrån. Så det så!
Utan mera om hur mycket jag inser att jag faktiskt kväver mig själv.
Tänk allt jag skulle kunna göra och klara av och så vidare, om jag bara tillät mig själv. Om inte all hets om att vara bra fanns, då skulle jag klara av att leva som jag ville. För just nu är det för mycket, med allt! Det finns nog ingenting som är sådär som jag vill. Och det är inte för att någon annan har tvingat mig till att leva såhär, utan för att det sitter något stort jävla monster inuti mig som får mig att göra saker jag avskyr, att stå ut med saker som är helt vansinniga och bara gå vidare med insikten om att det är så. Utan att göra någonting åt det.
Hur står man ut egentligen?
Fast just nu känns det mer och mer som om jag börjar bli medveten om allt. Vad jag vill, och varför jag gör som jag gör osv, men jag har inte riktigt kommit över den där tröskeln för hur förändringen ska ske. På vilket sätt, och av vilken anledning och så vidare. Det tar nog ett tag innan jag inser det, innan jag orkar gräva mig ner dit bland all skit, för att sedan klättra så högt som jag aldrig tidigare varit. Men jag känner att jag kommer klara det här, jag kommer bli något jag trivs med, jag kommer göra något som ger mig eller andra en chans till mening och jag kommer bli stark. Jag känner det på mig, det är lustigt. Men hur som helst får det mig att känna mig lite bättre till mods. För jag har inte gett upp, och det har alltid varit min enda väg, att inte ge upp. För jag vet att någonstans inuti mig bor det en flicka som vill bli något, som kommer att klara allt hon vill, som kommer att bli omtyckt, som kommer att tycka om, en flicka som är stark och glad, en flicka som många kommer önska att de var som. Bara för att hon hade det där lilla extra, gömt inom sig, men plockade fram det efter en rad tunga år i alldeles för mycket tankar. Men det som inte kommer in utifrån, kommer ut inifrån. Så det så!
Kommentarer
Trackback
