Allihave

Ajj, det gör ont.
Det smärtar riktigt ordentligt.
Frågan är vad som är värst, att det gör ont i musklerna eller i själen.
Smärta som smärta just nu.

Det som såg ut att vända sig till något positivt , så vaknar man upp och inser att det bara var en dröm.
Fyra dagar av rena drömmar.  Varför?
Om det bara hade varit verklighet.
Det var så underbart.

Musklerna är döda, hjärtat har tappat takten, hjärnan har släppt all kontroll.
Vad händer sen?
Faller sakta in i en ny dvala, i en ny dimma, en ny period.

Mörkret faller allt tyngre nu, snart finns det inget ljus kvar.
Kroppen bränns sakta ner till aska, det som finns kvar är bara en grå hög av sot.
Elden tog över, den brann ner allt. Inte ens lite glöd finns det kvar.

Längtan fyller själen, den sliter hårt inuti.
Det stramar, allting snöras åt så hårt, så förbannat hårt.
Det är som att andas igenom ett sugrör.
Det är så trångt att det inte ryms ett felsteg, ett stop.
Allt är slut då, en sten i vägen och allt är borta.
Fast vad är allt? Det finns inget allt.
Det är bara ett annat ord för ingenting.