Time of your life
Nejj inte nu igen.
Usch, fy, sluta!
Det ändå som går är att vara arg, ledsen eller tänka. Det är just nu det ända jag inte vill göra, jag vill varken vara arg, ledsen eller tänka. Men det blir så i vilket fall som helst.
Idag är en såndär dag när man tänker på allt man har upplevt, alltifrån dagis till sommarlovet innan gymnasiet.
Det är en väldigt lång tid, som är fylld av så mycket. Både bra och dåligt faktiskt. Det finns så mycket som man inte har uppskattat i just de ögonblicken, så mycket som man önskar att man hade sett på ett annat sett. Så mycket som man bara vill göra om, eller inte göra alls. Men nu är det försent, allt är försent. Snälla kan du inte bara vrida tillbaka tiden. Då går tankarna över till hur allt hade sett ut om man fick leva om allt, göra annorlunda och så vidare. Fast ändå, vill man leva om det som redan varit? Nja, kanske inte allt. Men vissa ögonblick önskar man att man fick ta tillbaka, fick göra ännu mera underbara och ännu mera oförglömliga. Fast det går inte, allt är försent.
Och förgäves sitter hon där och väntar. Hon väntar på något som inte kommer att ske. Snart kanske hon inser att världen har blivit sned. Hon kanske inser att allt inte är fel. Om hon bara slutade vänta, på vad hon nu väntar på. Om hon bara levde lite mer, lite mindre i rädsla, lite mer i frihet. Men det tänker hon inte på när hon sitter där och väntar på att tiden ska gå.
Ikväll är en kväll som hon borde göra något. Något av värde, något att minnas. Ikväll är en kväll hon till och med kan tänka sig att göra något bara för att glömma. Hon behöver komma bort, hon behöver bot. Hon behöver någon som kan göra henne stark, någon som kan få henne att orka leva med allt. Hon behöver annat att tänka på än sådant som skett. Hon behöver tänka på vad som är rätt. Snälla hjälp henne, hon klarar inte mera.
Ensam är inte alltid stark, det är bara en mantel. Och ikväll är den genomskinlig, det är bara att titta. Försöka att se. Vad finns bakom de där smärtfyllda ögonen, vad finns innuti. Vad är det som gömmer allt, är den ens gömnt? Det kanske bara är glömt, övergivet i all ensamhet. Vad är det för en smärta hon bär? Snälla hjälp henne bort, ta ut allt ont. Hon orkar inte bära mera, det är tungt nu, för tungt.
Usch, fy, sluta!
Det ändå som går är att vara arg, ledsen eller tänka. Det är just nu det ända jag inte vill göra, jag vill varken vara arg, ledsen eller tänka. Men det blir så i vilket fall som helst.
Idag är en såndär dag när man tänker på allt man har upplevt, alltifrån dagis till sommarlovet innan gymnasiet.
Det är en väldigt lång tid, som är fylld av så mycket. Både bra och dåligt faktiskt. Det finns så mycket som man inte har uppskattat i just de ögonblicken, så mycket som man önskar att man hade sett på ett annat sett. Så mycket som man bara vill göra om, eller inte göra alls. Men nu är det försent, allt är försent. Snälla kan du inte bara vrida tillbaka tiden. Då går tankarna över till hur allt hade sett ut om man fick leva om allt, göra annorlunda och så vidare. Fast ändå, vill man leva om det som redan varit? Nja, kanske inte allt. Men vissa ögonblick önskar man att man fick ta tillbaka, fick göra ännu mera underbara och ännu mera oförglömliga. Fast det går inte, allt är försent.
Och förgäves sitter hon där och väntar. Hon väntar på något som inte kommer att ske. Snart kanske hon inser att världen har blivit sned. Hon kanske inser att allt inte är fel. Om hon bara slutade vänta, på vad hon nu väntar på. Om hon bara levde lite mer, lite mindre i rädsla, lite mer i frihet. Men det tänker hon inte på när hon sitter där och väntar på att tiden ska gå.
Ikväll är en kväll som hon borde göra något. Något av värde, något att minnas. Ikväll är en kväll hon till och med kan tänka sig att göra något bara för att glömma. Hon behöver komma bort, hon behöver bot. Hon behöver någon som kan göra henne stark, någon som kan få henne att orka leva med allt. Hon behöver annat att tänka på än sådant som skett. Hon behöver tänka på vad som är rätt. Snälla hjälp henne, hon klarar inte mera.
Ensam är inte alltid stark, det är bara en mantel. Och ikväll är den genomskinlig, det är bara att titta. Försöka att se. Vad finns bakom de där smärtfyllda ögonen, vad finns innuti. Vad är det som gömmer allt, är den ens gömnt? Det kanske bara är glömt, övergivet i all ensamhet. Vad är det för en smärta hon bär? Snälla hjälp henne bort, ta ut allt ont. Hon orkar inte bära mera, det är tungt nu, för tungt.
Kommentarer
Trackback
