Allihave

Vet inte vart jag ska börja. Det finns så mycket i mitt huvud just nu.
Jag tar det väl från den senaste händelsen.
Av någon konstig anledning hamnade jag i en blogg - skriven av en prostituerad, en eskort.
Det hon skrev var gripande, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det eller varför.
Men det gick in i mig, grep tag om någonting inuti mig - fick det att snurra runt. (Förhoppningsvis åt rätt håll)
Det gick upp som ett ljus inuti mig, det fanns många bra och kloka ord. Just nu minns jag inget som jag skulle kunna citera här, men det är en annan sak.  Eller jo, en sak - men det var av någon som hade kommenterat - Tokig som jag är läser jag även kommentarerna till allt, fråga mig inte av vilken anledning. Men jag tror att jag finner en del svar där, på mina egna tankar..

Äsch, nu kommer jag inte ihåg - vi lämnar det sålänge.

För att byta samtalsämne så har jag varit på landet idag.
Var tvungen att klä på mig riktigt rejält och trots det frös jag som en tok. Febern vill inte ge sig, men imorse kändes det bättre. Som om det satt kvar i musklerna bara, men nu sitter det nog lite överallt igen :( Det börjar bli tröttsamt, rastlöst att inte göra något. De här dagarna jag har varit hemma har jag iaf spelat en massa gitarr, så nu faller skinnet av, och fingertopparna ömmar - men jag börjar lära mig att leva med smärtan. Det är endel av vardagen numera, en vanesak.

Men åter till ämnet landet. Var framme vid lunchtid, farfar kom ut och mötte oss i grinden.
Allting är alltid så stämmningsfullt där ute, det vilar en massa gamla minnen innanför väggarna. Allt är sådär som det bara skulle kunna vara i en Astrid Lindgren saga. Fast nu finns det ju - där på landet. När man står där precis innanför tröskeln och känner den välbekanta doften, den som sitter sådär härligt i näsan. När man går ut på gården och tittar upp mot det stora päronträdets krona, precis som man gjorde när man var liten. Där vilar allting på tider då allt var bra, när alla var sams och livet var enkelt och man inte visste vad som väntade, när man inte ens hade tankar på att man skulle bli äldre och uttråkad.
Sen tog vi iaf svamkorgen i ett stadigt tag och vandrade ut i skogen, man följer asfaltsvägen en bit, och där mitt i backen svänger man in på en stig och vips är man inne i stora skogen - där svampen bor : ) Sen efter skogsturen begav vi oss hemåt..

Och nu har jag en katt i knät, klorna kommer riva fina märken på mina lår, genom tyget på mjukisbyxorna.. ajjajj..
Men nu gick han igen så nu kan jag koncentrera mig..

Jag tog en massa foton på landet, så vi får väl se om jag råkar lägga upp några här eller i bilddagboken.

Efter en hel dels disskuterande om klädstilar och liknande på senaste tiden har jag bestämmt mig för att förnya mig lite. Men inte bara med klädstil utan också livsstil. Det är ett stort steg, men jag tror det är dags nu. Vet inte om jag är redo, men jag hoppas. För någonting måste göras åt allt.. Det funkar inte såhär.


Du sitter i ett fönster och tittar ner på alla utanför.
Du önskar du var lika ung, glad och vacker som dem.
Du tänker tankar som slår dig hårt.
Du önskar du ramlar och gör dig illa.
Du sitter där och tittar ner, ser allt ske.
Du tänker att du vore bättre död.
Du önskar du var slut, du var körd.
Du är ingenting, bara skör.
Du sitter där än idag, vågar inte.
Du är feg, tittar bara ner. 
 

Det är säkert jätteskumt det här inlägget. Men så är jag nu, vimsig. Vet varken ut eller in, ni får ta det för vad det är, eller för vad det var menat att vara. Tänk er att det är ni som skriver, se djupet, känn känslorna. Det är du, inte jag.