Allihave

Varför gör det så ont att titta på bilder, bilder av egentligen inget värde alls. Sådana bilder som man bara har tagit för att man "ska" ta kort. Ego bilder, bilder på natur, vatten, konstiga föremål, stunder värda att minnas. Ja i stort sett bilder på allt och inget. Nu när man tittar på dem såhär i efterhand sveper en konstig känsla genom min kropp, den gör inte ont, den bara förvirrar ännu lite mera. Som om den förvirring som redan finns inte räckte?

För en kort sekund kände jag värmen som varade i just det där ögonblicket.
Något ville ta mig tillbaka, till den stunden.
Det var gläje, men ändå fanns det en smärta.
Någonting osynligt men ändå så klart.
Vart försvann allt?
Har det försvunnit, eller är det bara det att jag inte längre ser det.
Vad ser jag?
Det är suddigt, men det finns där. Det är till och med bevarat på bild.
Vad tänkte jag i det där ögonblicket, antagligen inte samma sak som just nu.
Snälla ta mig tillbaka, jag vill vara där.
Där, när jag hatade allt så otroligt mycket.
Jag hatade allt, det fanns inget av värde.
Trodde jag då iaf, idag är det annorlunda.
Det jag ser nu, där fanns det trygghet.
Allt var förutsägbart, men hur är det nu?
Ingenting blir som man tänkt, det går inte att förklara.
Fan vad jag ångrar allt som har hänt/ gjorts det senaste halvåret.
Det enda jag önskar nu är att jag fick återuppleva det.
Fick ställa frågor till mig själv i de där situationerna.
Tänk om jag hade gjort annorlunda, då hade jag antagligen inte varit där idag.
Så stark, men ändå så svag.
Vart bär livet mig?
När det inte är jag som lever, vem gör det då?
För jag är väl fortfarande i livet?
Eller är allt bara illusioner.
Drömmar finns dom, vart för de mig?
Neråt, bort, ut. Verkligheten är inte verklig längre.
Vad är det som händer?
Tryggheten, glädjen, känslorna.
Mardrömmarna, tankarna, skolan.
Verkligheten som var verklig.
Allt som var tungt.
Vart tog allt vägen, det finns inte längre.
Det var bara illusioner, en drömvärld av mardrömmar.


Tillbaka, till ja vad man nu ska kalla det. Eran verklighet.
Tanken på att skriva en bok slog mig förut när jag läste.
Kanske borde pröva, det finns ju så mycket som vill komma ut.
Kanske borde ge det en chans, att försvinna eller bevaras.
Ge andra mina tankar och känslor, få dem att förstå.
Inte vet jag vad jag skulle kunna skriva om eller hur.
Men det kommer nog en idé om det också så småningom.
Önska mig lycka till om ni känner för det, för nu ska jag börja.