You got it all... wrong
Ännu ett höstlov har passerat, i stort sett iaf.
Nu är det bara ett par timmar kvar innan jag står där i hallen och försöker intala mig själv att jag är tillräckligt bra för att klara gå ut genom dörren, tillräckligt fin i den femte omgången kläder jag klär på mig, tillräckligt smart för att hinna ta mig till bussen i tid utan att springa så att alla dessa timmar vid spegeln är förgäves.
Ja, det är så det är. Tro vad ni vill, jag är sanningen själv.
Men nu är det ändring, jag ska försöka vara sanningen utan mask.
Det där med att bära en mask varje dag är bara en onödigt tung börda,
men som man ändå tar på sig för att slippa sanningen. Ja, så är det.
Jag försöker ändra på det, hur jag är, hur jag tänker, vad jag gör.
Det kommer säkert ta tid innan en förändring märks.
Men jag känner hur jag laddar, tar ett steg i taget.
Fötterna fäster sig på marken under mig. Ja, det är bra.
Stadiga steg i rätt riktning, en knuff i ryggen och allt är i rätt balans.
Läste ytterligare ett bar sidor i den där "Att välja glädje" boken som jag talade om för någon dag sedan.
Det står mycket vettigt faktiskt.. Jag läste det här nedanför och började fundera kring hur sant det faktiskt är. Därför tänker jag dela med mig av det till er, och för er som vill läsa det själva ur boken.
Så är boken skriven av Kay Pollak och heter som jag sa tidigare "Att välja glädje".
Jag går gatan ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag ramlar i.
Jag är förlorad. Jag är hopplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet att finna vägen ut.
Jag går gatan ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det.
Jag faller ner igen.
Jag kan inte tro att jag är på samma plats!
Men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande lång tid att komma ut.
Jag går gatan ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Jag ramlar fortfarande i det; det är en vana.
Mina ögon är öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag kommer ur det omedelbart.
Jag får samma gata ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag går vid sidan av hålet.
Jag tar en annan gata.
Nu är det bara ett par timmar kvar innan jag står där i hallen och försöker intala mig själv att jag är tillräckligt bra för att klara gå ut genom dörren, tillräckligt fin i den femte omgången kläder jag klär på mig, tillräckligt smart för att hinna ta mig till bussen i tid utan att springa så att alla dessa timmar vid spegeln är förgäves.
Ja, det är så det är. Tro vad ni vill, jag är sanningen själv.
Men nu är det ändring, jag ska försöka vara sanningen utan mask.
Det där med att bära en mask varje dag är bara en onödigt tung börda,
men som man ändå tar på sig för att slippa sanningen. Ja, så är det.
Jag försöker ändra på det, hur jag är, hur jag tänker, vad jag gör.
Det kommer säkert ta tid innan en förändring märks.
Men jag känner hur jag laddar, tar ett steg i taget.
Fötterna fäster sig på marken under mig. Ja, det är bra.
Stadiga steg i rätt riktning, en knuff i ryggen och allt är i rätt balans.
Läste ytterligare ett bar sidor i den där "Att välja glädje" boken som jag talade om för någon dag sedan.
Det står mycket vettigt faktiskt.. Jag läste det här nedanför och började fundera kring hur sant det faktiskt är. Därför tänker jag dela med mig av det till er, och för er som vill läsa det själva ur boken.
Så är boken skriven av Kay Pollak och heter som jag sa tidigare "Att välja glädje".
Jag går gatan ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag ramlar i.
Jag är förlorad. Jag är hopplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet att finna vägen ut.
Jag går gatan ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det.
Jag faller ner igen.
Jag kan inte tro att jag är på samma plats!
Men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande lång tid att komma ut.
Jag går gatan ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Jag ramlar fortfarande i det; det är en vana.
Mina ögon är öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag kommer ur det omedelbart.
Jag får samma gata ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag går vid sidan av hålet.
Jag tar en annan gata.
Kommentarer
Trackback
