Allihave

Det är lång väg ner och jag skulle aldrig ramla mer
Jag ramlar glada gatan fram, sen ramlar jag tillbaks igen
Nu har jag ramlat gatan klart
Men jag är ändå inte riktigt lika glad själv..

---

Varför kan inte allt ta slut någon gång.
Samma mönster hela tiden.
Ja, nu har det faktiskt blivit ett mönster,
lika tydligt som det på mina lakan.
Först kommer glädjen och sen kommer sorgen,
och är det inte så, så vänd på det då.
Först kommer sorgen och sen kommer glädjen,
men sen kommer sorgen tillbaks igen.

Varför kan dom inte göra slut på sånna som oss på riktigt.
Dom bara retar oss till vansinne och får oss att vilja fly.
Varför kan ingenting vara på riktigt, precis som Lilla My.

För jag vill bara fly, eller sitta där och sjunga.
Precis som Lilla My.
Eller som Astrids Kavat vill jag vara..
Vill kunna tänka klart.
Precis som hon som är kavat.

Men nu sitter jag här med ett fult mönster i mitt knä.
Det gör mig alldeles slut, jag vill inte vara med.
För jag har fastnat i ett mönster som gör mig yr.
Jag vill bara fly.
Precis som Lilla My.