Set Me Free
Idag kanske jag tagit nya beslut om framtiden. Jag kanske insåg något värdefullt och bestämde mig för att lämna den patetiska tron om att kunna prestera på den nivån på två veckor. Ändrat riktning, eller väg, men åt samma håll kanske, med större chans att finna en plats. Där jag om möjligt skulle kunna höra hemma, känna mig okej. Det är allt jag letar efter.
Förutom drömmarna om att ta ledigt en månad eller två, från allt vad vardagsliv heter. Att vara allt och inget på en gång, fixa det praktiska samtidigt som det teoretiska ska ordnas, tänka framåt, utvärdera bakåt och leva i nuet. Fullkomligt omöjligt egentligen, men jag tror jag lyckas ganska bra. Tills jag vaknade av att inte ha sovit alls, utan istället ha utfärdat något slags rullmarathon från sida till sida en hel natt, som borde ha bestått av sömn. Då alla sinnen är trötta till tusen, humöret närmast botten och tiden inte räcker till något. Men visst är det på topp, katten ligger bredvid och spinner avslappnat, tittar upp eller vänder på sig då och då, tigger lite efter mat och värmer upp leendet inombords. Kanske skulle man vara katt i den där andra världen...
Nio liv och frihet att göra det som faller en in, inte mig emot. Men tillbaka till realismen, laga mat, pyssla om hästar, köpa presenter och fira födelsedagar. När städningen känns som största faktumet då dammråttorna förundrande nog verkar ha fått nya fötter att springa runt med.
Fine Line
Blyrets, akryl, akvarelll, pennor, lim, tidningar och allt annat som kommit i min väg har jag jobbat med. Tvivlar lite och börjar om igen. Tur är att jag har en påhittig och inspirerande vän som håller mig på banan. Igår åkte vi skridskor, roligt var det, enda tills jag trotsade mitt mentala träningsprogram och jämförde mig med piruetttjejen. Illa. Fast drömmarna gör sig påminda, och det är väl förhållandevis bra.
Åter till verkligheten, där det blivit lite mer rutinmässigt än vanligt? Jag har bott hemma under snart en veckas tid, mysigt att avskärma sig från stadsvimmel och grå betong, jag trivs bättre i snögrottor och berg av ved. Och i stallet såklart, har hittat tillbaka lite grann. Assisterar en vän medan hon ligger på stranden i Gambia och gottar sig, men hästen sköter sig och jag med antar jag. Vi har spatserat runt i skyhög snö två dagar i rad nu. Så imorrn är jag ledig därifrån, jobbar väl på arbetsprover, sommarjobb, firar födelsedag imorrn, fredag och söndag eller så. Sen ska vi piruetta imorgon igen, jag gillar isen, på metallskenor i vilket fall.
Wedding song
We try to scream, words ran out like sand
Now we talk again, it's better, and you should know
I wont let you down this time
Igår bakade jag de godaste kärleksmumms jag någonsin ätit. De smakade himmelskt. Förutom att överaska mig själv och familjen med dessa godbitar spenderade jag största delen av dagen bland färgerna, med pensel i handen. Hittade också en hel del fin inspiration i form av vintagebloggar och människor som så fint vet vilka de är. Kanske fyllde all inspiration mig med lust att ta tillvara på mitt liv lite mer, njuta av det vackra och enkla. För idag började jag morgonen med att öppna min engelskabok, läsa ett kapitel med en kopp te och frukostmacka i handen. För att sedan spatsera vidare ut i köket och baka bröd under tiden mamma kokade den somriga svartvinbärssaften som får en att drömma om midsommarstänger och utslagna väldoftande blommor. Medan brödet gjorde sitt tog jag på mig kängorna och gick en rond mot snön, skottade uppfart och stigar ut till diverse bodar/ dörrar i trädgården. Den som brukar vara grön och fin, men som för tillfället ser ut som en vit åker. Hujedamig för hur det blir när den smälter, det är säkert tonvis snö, vi kan nog anlägga en damm eller så här om en månad eller två om värmen tänker rädda oss från det vita vidundret. Nöjd och belåten gick en mycket svettig liten tjej in i duschen, hoppade ut igen och bakade klart brödet, som nu är precis svalnat. Tillsammans vilar de med de bamsiga havreflarnen jag så ivrigt skulle baka, bara sådär när ugn och värme redan var igång. Men nu ska jag bara njuta av resten av dagen, påminna mig om solskenet som strålade på mitt ansikte imorse och smaka den alldeles underbart färggranna broccolipajen jag och mor har åstadkommit.
Bra start på en veckas lov, jo. Jag älskar stämningen av allt mys som blir när man pysslar i köket. Så nu ska jag fortsätta att baka någon gång varannan vecka eller så, bara för att det hör livet till och läker själen lite. Ta hand om er mina hjältar och hjältinnor. Världen är inte vackrare än man gör den.
Hold On
Never let you go
Lite lättare, acceptans för det egna, för jaget. Kanske har jag funnit något som länge varit borta, bortglömt, gömt under ytan, den som ingen ser. Tillfreds med saker och ting, kraft att leta efter mer. Ska gifta mig med färgen och måla världen fint. Ungefär så ser det ut nu, kvällar och nätter med pensel i högsta hugg, sliter håret för att komma på något nytt, förbättra, fortsätta. Inspiration, en stor del i allt, dör lite emellanåt, men jag hittar en källa ibland, igår. Nu vet jag hur jag ska göra, vad jag ska tänka på. Söka mod, våga, acceptera och försöka.
Man ångrar inte det man gör, utan det man inte gör.
Kärlekens Alla Färjor
The Battle To Heaven
There are things you should keep to yourself.
Vaknar, allt är rött, måste andas i papper, andas ut. Sätta mig still, hålla om huvudet, stänga näsan, få ögonen att se klart. In i köket, bläddrar runt i en annan värld, drömmer om det fina, läser mellan raderna och upptäcker att allt inte är lätt. Det krävs mer än så. Ingen stress, sätt dig emot, säg ifrån, våga göra precis som du vill. In i duschen, något som skulle svalka, skölja bort allt svart blev till ett tungt moln, kraftlös går jag därifrån, blåser runt allt, irrar vidare. Ut i kylan, med sakta steg, riktigt sakta tvingar jag fram min tunga kropp, kvarter efter kvarter, snart framme. Pustar ut, startar motorn, iväg igen, samma gata ner. Jag kommer inte längre än upp, kämpar varje steg, och så tillbaka igen, ut på vägen. Framåt, ut, in hämta ditt och datt, vidare, ut, fingrar stela av köld, klappa fram värmen, kör vidare, ut i ingenstans. Framme i allt. Släpper kontrollen, spänner till, skrattar, andas ut, och så vidare igen. Fram tillbaka och så om igen. Ut i friska luften, släpp alla krav, gör det du vill göra, gör någon glad. Bränner fötterna mot asfalt täckt av snö, vandrar vidare, vill inte vara levande död. Aldrig mer, vi hoppar runt, får folk att skratta, att le. Fortsätter så, tills det är dags att vända om, gå. Plikten kallar, dags att vakna och ta sats, stannar väntar på faran, ramar in mig inatt. Med färger och med penslar, ska jag måla allting rött. Imorgon när jag vaknar, är allting inte längre svart, det är bara sött.
Picture of My Life
Been so long I've been hopelessly confused
Kroppen och själen ligger i någon sval dvala, känner hur de slumrar trött. Vill i själva verket bara lyssna till vad den säger, krypa ner under täcken och vänta på att energin återvänder. Vet vad som väntar, det som måste göras, skötas och avklaras innan helgen. Det är inte en sak. Framtid som ska diskuteras och jag är inte alls förberedd, engelska som ska skrivas klart - har inte ens börjat, och så psykologin som ska in. Så var det ju det där med idrottspsykologiarbete som ska vara förberett för redovisning till nästa vecka. Jag kommer sitta i skolan till fem en fredag, en fredag jag vill spendera i sängen eller bara på ett rosa moln någon annanstans. Genomför jag den här dagen, klarar alla uppgifter och går omkring med ett leende på läpparna förtjänar jag en stor belöning. Kanske blir den i form av sovmorgon, gitarrspel och målande, kanske en tur till HR, en välbehövlig shoppingtur, en kopp te hos Jolls, LW:s sångbok eller något annat fortfarande oklart. Det återstår att se, men ska man belönas ska man klara det man behöver först. Dags att sätta fart och leta upp kraften. Den finns där någonstans. Choppp,chopp.
Talk
So you don't know where you're going
But you want to talk
And you feel like you're going where you've been before
You'll tell anyone who will listen but you feel ignored
Nothing's really making any sense at all
Det känns som jag säger det ofta. Men idag har kanske varit den psykiskt mest krävande och kvävande dagen på länge. Pyskologi, Idrottspsykologi arbete, PH, Engelska skrivning, Basgrupp, Träningslära. Inte det att det låter mycket eller ansträngnade på något vis, som en vanlig tisdag i princip. Men det blir tungt att se filmer om rasism, identitet osv. Det är tungt att läsa, skriva och diskutera överträning och utbrändhet när man har sin egen historia. Det är hemskt att höra om framtid och jobb när det inte känns som om man klarar nutiden, som om den förstör en. Och så träningsläran, nog för att det är en nyttig och bra kurs. Men jag har aldrig kännt mig så svag, så utsatt för psykisk prövning. Att sitta och titta på när andra springer, känna frustrationen växa inuti när det pratas om bästa tider och pulsslag per minut. Min puls var troligtvis lika hög fast jag satt still, benen, ryggen, huvudet gjorde minst lika ont. Har aldrig varit med om värre känsla av att inte kunna visa vem man är, vad man vill, vad man kan. Att inte bli sedd. Det handlar om prestation. Jag hatar det, men är så inne i det. Så svag för det. Vem vill inte synas eller känna sig bra? Jag ville också göra tester, harres och cooper och ta puls. Men satt där som en lamslagen, urblåst, hålig liten själ. Pina. Det är inte sista gången.
Någon gång måste du bli själv
Another One Bites The Dust
Att göra något värdefullt är fint, för de som verkligen behöver det. Men det krävs vilja och tålamod, att man stänger av luktsinnet emellanåt. Så det gör jag. Tar in det bra och förmedlar det som behövs. Trygghet. Men nu ska jag besegra dagen ja. Take care
Dreams Are More Precious
Kanske drömmer jag, i sånna fall är det bra, en bra dröm. Man behöver drömma, det ger kraft och energi. Och även om det är lätt att drömmar krossas måste man fortsätta våga tro på drömmen. Den är viktigast. Om så inte att förverkliga, så för att hålla andan uppe. Sträva framåt. Jag behöver påminna mig själv om drömmen ibland. Drömmarna. De som vissa krossar. De som vissa hjälper en att minnas. De som vissa förverkligar. Jag vill ha en dröm. Jag behöver drömma. Det är viktigt.
Stop This Train
Jag vill hoppa av, byta, ta nästa tåg. Det här går för fort, studsar och hoppar, gnisslar och far. Obehaget inombords blir bara större och större, men det blundar jag för. Håller inte i mig, bara hoppas på att slippa falla. Det är mig allt hänger på nu, jag har balansen, kontrollen, ansvaret. Vad jag vill är en sak, vad jag måste en annan och dessa ska helst gå hand i hand. Vilket de inte gör för tillfället, de har nog aldrig gjort. Tid att drömma finns inte, här måste vi vara realistiska varenda liten sekund. Att låsa in sig i skolan och behöva vara klartänkt och kunna prestera är det sista jag behöver just nu. Kanske hjälper det att fokusera på något annat ett tag? Jag vill ta ledigt, ledigt från skolan, från livet och bara ge mig av. Ensam gärna, med ett tåg till fjärran trakter, eller varför inte ett flyg, bara jag kommer bort. Det här går inte längre. Går för fort. Låter för mycket. Jag får huvudvärk och panik. Usch.No One Knows You
Efter snöskottning och tvättstugestädning har min irritationsnivå lagt sig till rätta. Nog för att det inte är bra på långa vägar, men jag har i vilket fall som helst insett att snöskottning är bra för konditionen. Men dock inte för ryggen då det sattes nålar, masserades, knäcktes och bankades på den igår. Ömt var ordet jao.
Du tror inte jag förstår, jag hör din hjärna. Lika hjälplös som min. Men du vet inte att jag kämpar för att få det bättre. För att du ska förstå. För att klara av. Allt man möts av är du, du och du. Dina hjärnspöken kan du behålla för dig själv. Jag försöker låta mina gå. Är så trött på att få den tillbaka när du inte kommer på hur du ska få ut dina. Låt mig va. Jag klarar mig bra utan dig. I vilket fall önskar jag att det var så, men ibland måste man se saker man hellre hade blundat för. Det hade varit så skönt att vara fri nu. Slippa ta ansvar för allt som vanligtvis är du. Bara du, överallt. Ingen annan bryr sig. Är upptagna av sitt. Jag drar mitt strå till stacken och väntar på mitt. Min egen stack. För en dag blir det verklighet. En dag står jag där och säger adjö till dig. Skönt.
If you only would know how I feel.
Keep your chin up.
I will.
Say It Like You Mean It
Hold me while I think of something new
Should it always be this easy?
I said to hold me, not to squeeze me
Jag vet inte riktigt till 100 % vilket tillstånd jag är i. Vi har gjort ännu mera tester i träningsläran och det ser väl rätt så normalt ut, eller lite åt fel håll, högre. Alltså, komplicerat, men jag klarar mig nog. Om inte kan jag lära mig hur jag kan klara mig, det är bra! Bara positivt. Och jobb kanske jag har fixat också, visserligen inga pengar för det, men det kan ge glädje och merit tjosan så då är det fint :) Det är för en god sak dessutom, det kan inte bli bättre. Jag har nog ett litet välgörenhetshjärta trots allt. Just nu agerar jag välgörare åt en fin liten herre som kanske måste byta hem. Jag hoppas det blir så enkelt som det känns just nu, själen har läkt lite tack vare det här. Hoppas det bär hela vägen fram, annars brister nog själen lite igen.
Förövrigt så har jag hälsat på i någons alldeles nya fräscha, mysiga lilla lya, där skulle jag vilja bo. Utsikt och sånt, för annars kan man ju irra i trapphus upp och ner och så upp och ner igen. Det är rätt bra för konditionen vill jag minnas. Det skulle nog min lärare i träningslära uppskatta. Pulsträning i trapphus, jo varför inte. 100 % bättre kondition, det tillståndet vill jag vara i. Dit kommer jag innan våren, så enkelt är det. Lycka.
