Allihave

Hold on
one more time with feeling
try it again, breathing's just a rhythm
say it in your mind until you know that the
words are right
this is why we fight

Nervositeten stiger, har jag hittat allt, packat rätt, är allt med? Lite resfeber kanske, att åka iväg ensam, fast ändå inte. Det är nytt och spännande, men innerst inne är jag nog skräckslagen, nya människor, vanor, idéer, allt som ska plockas upp och ner, allt som ska vändas in och ut. Men ändå säger någonting mig att jag inte kommer ångra mig, att det bara är att ta steget över tröskeln och ge sig iväg, pröva sina vingar, för de är redo att flyga. Kanske har den lilla rösten rätt.

Annars är väl det mesta lungt, jag tror jag uppskattar allt lite mer redan nu, kanske för att jag ska iväg och inte riktigt vet vad som väntar, eller för att det är superfint väder, jag har träffat mina vänner på senaste tiden och tillbringat mycket tid med Exellent och hälsat på Noak. Det enda som kunde vara bättre är berg och dalbanan inombords, vimmlet i huvudet och skrammlet bland hjärtats alla klaffar. Men det mesta går runt, då blir man glad och förhoppningsvis smittar det av sig och håller i sig. Vi håller en tumme för det. Ni kan ju få se lite fina sommarbilder föresten.
               
  

Still be up by fall
I'll be still to hear the call either way

Det cirkulerar bland allt och inget i mitt huvud, sådär som det känns när man går på lina, hänger i en tråd eller jag vet inte vad. Det är svårt att sätta ord på, svårt att ta in, det bara är, lite lagom skevt.  Men på något sätt lyckas jag ta mig runt det och göra allt det där jag gör, som de senaste dagarna har varit att promenera med hästen, fotat lite, första doppet, cykeltur med syster och så gitarr spel med vänner från gamla tider, sånt är fint förstås. Väldigt fint tycker jag.   
Nu ska jag försöka vara lika fin, ta mig upp till skogen och springa ruset av mig, det behövs för att dämpa alla cirkulerande tankar och känslor innan det blir alldeles för varmt tror jag. För då måste jag försöka ta mig till stan och inhandla de sista men kanske viktigaste grejerna till resan.    För på lördag 07.00 bär det av, spännande, roligt, oroligt, nytt, det kan ju bli i stort sett vad som helst, men de brukar säga att det mesta blir vad man gör det till, så jag får väl försöka göra det till något riktigt bra, något minnesvärt, och det är jag nästan säker på att det kommer bli, även om jag har förväntat mig det absolut värsta. Konstigt. Det är det mycket som är.    Min frisyr för det första, uh, jag vet inte vad jag ska säga, den blev annorlunda, om jag trivs eller inte har jag inte riktigt bestämt än, men det är väl bara att vänja sig, annars växer det ju ut så småningom. Håller en tumme.

Shes taking her time making up
The reasons
To justify all the hurt inside
Guess she knows from the smile
And the look in their eyes
Everyones got a theory about the
Bitter one

Nya idéer poppar upp i min hjärna och jag vill ingenting annat än att genomföra dem, se slutresultaten och stolt gå vidare. Men allt är inte så enkelt som man vill göra det, eller så är det enklare än man tror. Det är värt att ge det ett försök i vilket fall.

De senaste dagarna har spenderats på landet, med grönska, vänner, gitarr, sol och allt vad det heter. Skönt att komma bort från stan ett tag, komma lite närmare lugnet. Men nu är jag i stan igen, körlektion om några timmar, så får vi se vart dagen slutar. Antagligen med lackning av båt som igår, det är superhett inne i båthuset, tänk er än sådär 30 grader, mumms. Men det är det värt, om vi får igång motorn senare vill säga, för det måste väl bli en liten tur i vilket fall?
Men först ska jag nog till X:et en sväng och så kanske en promenad med en vän, vi får se, min mobil ligger nämligen i pappas bil som är på verkstan. Bra jobbat Kim.

Glad sommar på er, det ser ut som om det fina vädret håller i sig!

Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
du känner varken regn eller sol
ner' i din mörka grav

Det är så magiskt fint, din röst ur mina högtalare, påminner lite om en Lars, sådär fint som när vi stod där obotligt glada och sjöng eller brummade för full hals i himmelstalundshallen tillsammans. När tiden var en annan och vi ännu levde på hopp, för den tid som låg framför, för de dagar som skulle stärka våra vi. Och nu ser jag hur du lyckats, nästan allesammans ni, och här sitter jag och avundas er, önskar att jag kunde funnit mitt precis som ni. Men det gick inte riktigt, för jag bara snurrar till allt, rör ihop ditt och datt, springer ifrån allt, inte längre med ett skratt, för tårar har spillts precis som ångerfyllda tankar och hopp om att lyckas tillslut. Men jag kommer ändå aldrig få det tillbaka, det där som var så fint, väntan på det där man verkligen ville, det enda som betydde någonting just då. När det fortfarande va vi, på samma plats, men kanske låg ni lite bättre till redan då. För ni visste, allt det som jag aldrig vet.

Förhoppningar passar inte längre i mitt öra.
Sårar bara min själ.
Ändå fyller de min värld, förhoppningarna.

It's not easy, I'm not the one to say
Why don't you fly down to her anyway?

På en spårvagn någonstans satt jag och drömde om saker med stor relevans. Vad, varför och hur minns jag inte nu, men det hade varit fint att skriva om det. Undanflykter, regnskurar, hemligheter och uteturer med returer, det är maffigt det. I vilket fall om man får för stor mängd på en och samma gång. Lite så kanske det är just nu, för mycket.
Det har gått ännu ett år på gymnasiet och jag är nog lite i trans, kan inte riktigt förstå, önskar jag stod där med mössan i hand och var redo att gå, vidare ut i livet. Men jag har ännu ett år på mig att utvecklas, grillas, drömma och förvirra mig i allt och inget, förflutet, framtiden och nuet. Det ska nog gå rätt så bra, men det kommer jag säkert ångra att jag sa.
För förr eller senare står man där och vet inte vad man vill göra, vart man ska eller vem man är, ungefär som alla andra regniga morgnar när man vaknar och upptäcker något nytt. Fast det nya behöver inte alltid vara negativt, snarare tvärtom, en fråga om mognad, självinsikt, respekt och förundran, fascination.
Jo lite slår det mig, hur mycket som förändras flera gånger om, det tar aldrig riktigt slut, men tur är väl det, för livet får på något sätt lite mer betydelse, lite starkare inverkan om det förändras, förnyas och förstärks varje dag. Kanske är det så att rikedom i pengar inte är värt att jämföra med upplevelser, erfarenheter och livskraft. Jag börjar tro så mer och mer hur som helst, även om det skulle vara rätt nyttigt att ha de där kosingen man önskar sig för att reda ut ett och annat utan att behöva leva på kanten mot ingenting.
Men när man möter minnen, fina som få, då tåras ögonen och man spricker lite inuti, för vilken tid har man att tänka på sånt egentligen? När ska man glädjas åt allt det där som en gång var allt som spelade någon roll. En sak är säker, och det är att jag bevarar det, på ett, nej på flera sätt. Ingenting går mig förbi omärkt, allting ger avtryck eller intryck. Så gör även du.

Var är jag? Hittar inte ut.
Allting är tjockt och snårigt,
hjälp mig, det är akut.
Förträng smärta och obehag,
idag skall glädje spridas,
fylla allt och alla,
om så bara för ett tag.
Energin är förlorad,
men stark är jag.
Får inte brista, måste stå ut,
den som kämpar vinner,
så är det alltid tillslut.

Tänk så mycket man anstränger sig för en enda dag, eller i det här fallet två, måste hitta kläder som passar, ska sitta perfekt, måste fixa håret, det får inte hänga slätt, putsa fina skorna, hämta fin kavaj, slå in paket, skriv kort, en enda röra, ett stort ståhej. Och jag är sjuk, känner mig så ynklig, vill bara klaga och krypa ner i sängen, lägga mig i någons famn, bli gungad som när man var liten. Men nej, stress hit, skola dit, fixa fina välkomstkort som blir katastrof för det man trodde fanns inte finns, ställ upp där, hjälp till här, och så party ikväll, avslutning imorgon, nästan gånger 2, jag vill bara ut och springa, långt, rensa ut allt, men kroppen vill inte röra sig en meter, men jag ska vara glad ändå. Lägger all klagan här, så kan jag plocka med mig humöret och göra något bra av dagen. Vi får se hur länge det bär.

Jag tror jag upplevde min smärtgräns igår, men höll masken och sa inte ett ord, kanske lite imponerande, men inte att komma ut och se ut som en prickig korv, men det blir bättre sägs det, så det är väl bara att bita ihop ett tag. Jag vill lyssna på jazz och drömma mig iväg till något gammeldags inneställe och dansa, eller bara röka fina cigarrer med män i hattar och kvinnor i eleganta klänningar. Jo, jag har nog lite tröttnat på det här. Men jag biter ihop, det är nog bara febervibrationer och avslutningsvågorna som sköljer över mig. Det är borta imorgon. Alla dessa illusioner.

Right, wrong, what to do
Someday it will come to you

I've got nothing to say

Färg, ge mig färg, kontraster, krummilurer, konturer.
Färg, måla min värld, i rött och gult, med konstiga figurer.
Färg, vänd upp och ner på allt, ge allt kallt en gnutta varmt.

Kanske blir jag nöjd för en gång skull, kanske blir det riktigt bra, vi får väl se. Det är hur som helst en elefant, och det säger väl det mesta. Jag tycker om elefanter väldigt mycket, vet inte riktigt varför, men jag har alltid gjort det. Jag minns såväl när jag tjatade på mamma om att jag ville ha en elefant i trädgården, men senare kom på mig själv och berättade att det inte skulle kunna gå att ta sig ut och vara i trädgården - för det skulle bli sånna högar. Jo, jag hade mycket att tänka på redan när jag var liten. Underligt.

Nu tänker jag mest på att försöka bli frisk igen, det är lite skrämmande hur ofta jag faktiskt lyckas dra på mig virus och andra konstigheter. Nu får det vara slut med sånt. Förövrigt funderar jag väl ganska mycket på allt. Mina kära vänner försöker planera midsommar och jag är helt passiv, nästan lite lam, för jag vet inte vad jag vill - och det jag vill är som vanligt näst intill omöjligt. Kanske hoppas jag på att båten ska vara klar snarast, så det kan bli en tur ut på vattnet, in bland öarna och friden. Det skulle vara rätt skönt.
Avslutningshoppning, minnen, musik, resor, betyg, livet i allmänhet, allt kretsar som i cirklar bilder otydliga mönster, vilka skulle kunna bli rätt fina på en vägg eller något. Vi får väl se vad som kan tänkas ske.

Jo, jag funderar på att klippa mitt hår med. Det är bara slitet och jobbigt, och inte alls så sommarfint som jag skulle vilja ha det. Vi får väl se hur dagen sköter det.

Jag vet inte. Jag vill inte. Jag vill. Jag vågar, inte.

I din varma famn vill jag stanna
tänk att få känna sig trygg.
Att vakna mot din lena panna
bara glömma allt en stund.
Men var är modet, hoppet och viljan,
har någon stulit min själ?
Hjärtats signaler är döva,
hjärnan inlindad i förvirringens väv.
Händer och fötter åtdragna med snara,
fumlar runt, ramlar där.
På vägen mot något bra,
ska det vara så svårt att ta klivet?

Jag hoppas, drömmer, önskar. Men rädslan är stark. Gör mig förtvivlad.

No, it won't all go the way, it should
But I know the heart of life is good

Den där mysiga, jag-vill-inte-krypa-ur-täcket känslan vill liksom inte lämna mig, allra helst skulle jag bara bara vilja krypa ner under täcket och sova vidare. Drömma om allt gott, segla iväg på öppna hav med solen i ögonen och saltstänken i nacken. Men jag vet att det egentligen bara är idag kvar, en ynka liten matteuppgift, sen är det så gott som färdigt för sommarlov.

Fast mest funderar jag nog på vart allt försvann, de där delarna hos en själv som man tyckte om och var rädd att andra skulle bryta ner, dom man skulle få skämmas för att de var lite annorlunda. Men om man tycker om något borde man väl förstärka det, vad är det som är så fel med att gilla saker hos sig själv egentligen? Det borde ju bara vara positivt. För visst är det tråkigt när man tappar sådant som man alltid har värderat högt. Det tycker jag i vilket fall, så i sommar ska jag jobba på att plocka upp dem, hitta tillbaka - fast tänka framåt. Men mest av allt ska jag uppskatta nuet, för det blir mycket lättare om man lever för ett ögonblick i taget, man slipper stressen av allt man ska hinna och måste klara av. Världen blir liksom lite mer harmonisk, och det tycker jag är fint, man orkar vara lite gladare och sånt smittar ju av sig har jag hört.

So give it to me, I wanna make you smile.
What if I could save it forever baby, than I should.
Cause you're looking so good, with that happy face on.