Allihave

Var är jag? Hittar inte ut.
Allting är tjockt och snårigt,
hjälp mig, det är akut.
Förträng smärta och obehag,
idag skall glädje spridas,
fylla allt och alla,
om så bara för ett tag.
Energin är förlorad,
men stark är jag.
Får inte brista, måste stå ut,
den som kämpar vinner,
så är det alltid tillslut.

Tänk så mycket man anstränger sig för en enda dag, eller i det här fallet två, måste hitta kläder som passar, ska sitta perfekt, måste fixa håret, det får inte hänga slätt, putsa fina skorna, hämta fin kavaj, slå in paket, skriv kort, en enda röra, ett stort ståhej. Och jag är sjuk, känner mig så ynklig, vill bara klaga och krypa ner i sängen, lägga mig i någons famn, bli gungad som när man var liten. Men nej, stress hit, skola dit, fixa fina välkomstkort som blir katastrof för det man trodde fanns inte finns, ställ upp där, hjälp till här, och så party ikväll, avslutning imorgon, nästan gånger 2, jag vill bara ut och springa, långt, rensa ut allt, men kroppen vill inte röra sig en meter, men jag ska vara glad ändå. Lägger all klagan här, så kan jag plocka med mig humöret och göra något bra av dagen. Vi får se hur länge det bär.

Jag tror jag upplevde min smärtgräns igår, men höll masken och sa inte ett ord, kanske lite imponerande, men inte att komma ut och se ut som en prickig korv, men det blir bättre sägs det, så det är väl bara att bita ihop ett tag. Jag vill lyssna på jazz och drömma mig iväg till något gammeldags inneställe och dansa, eller bara röka fina cigarrer med män i hattar och kvinnor i eleganta klänningar. Jo, jag har nog lite tröttnat på det här. Men jag biter ihop, det är nog bara febervibrationer och avslutningsvågorna som sköljer över mig. Det är borta imorgon. Alla dessa illusioner.