Allihave

Anländer, ser inget, hör inget, är så uppe mitt i allt tänkande och cyklande, passerar den blå porten med ett leende över att ha mött er, men så slocknar det, rinner av mig, frustration, förvirring, val - alla dessa val som måste göras fler gånger än man orkar med, panik, ångest och glädjen borta som i ett svep. Cykla hem tom, fylld av besvikelse. Ändå säger mig någonting att det inte är värt att ge upp än, på´t igen bara!
Tur är att det finns något som heter vänner, leende och skratt, stall och stretch - det gjorde min dag bättre :)