Allihave

Feg? Dum? Allt man kan vara på en gång, men inte som ett sätt att klanka ner på sig själv eller någon, mer som en tankeställare. Jag sitter och lyssnar på myspaceband, sånna där som man känner till genom vänner, närmare än man tror så att säga. Vissa är så otroligt fina, har utvecklats enormt och gör en sådär fruktansvärt avundsjuk vilket får en massvis med jobbiga frågor att surra runt. Varför det valet, som kanske inte ens aldrig blev gjort, det mera flöt ut i sanden, kom saker emellan, annat som tog mer energi och kraft, intresse och jag vet inte vad. Men jag saknar det. Det är nog en såndär jobbig period egentligen där jag saknar allt lite omedvetet. Och så alla dessa ursäkter och undanflykter som egentligen inte har någon som helst betydelse, de är liksom inget svar på något, de bara är, för att man är för feg för att våga ta ett steg ut, framåt? Tänk om man en dag vågar överträffa sig själv och göra allt det där man drömde om, samtidigt som alla runtomkring visste precis hur man gjorde, vågade försöka och lyckades. Hittade något som skapade deras värld, gav dem glädje och styrka, vänner och framtid. När man själv sitter kvar, någonstans i mitten av motortrafikleden, ser hur allt susar förbi, hör ljudet som ett väsen i huvudet som påminner om allt som varit, hetsar om allt som skulle kunna bli, rädslorna i halsgroppen som flyter ut i varenda liten ven, tanken flyr rakt ut i ingenstans. Kanske stannar den på den där heldragna vita linjen i mitten av motortrafikleden, allt fortsätter susa och rusa, fly och jaga, men rädslan sitter kvar och valet av riktning känns som det svåraste man kan tänka sig och man lämnar det åt nästa dag, och nästa, eller nästa. Det blir aldrig av, inte på riktigt.