Allihave

Throw me a dream please, it's been a dreamless sleep
For such a long time, such a long time
Sing myself awake
Watch the branches break
No one could ever take your place

Att göra gott kan ibland bli för mycket, det kan kvävas, retas upp. Då ångrar man att man vill väl, även fast man vet att man inte borde. Man vill slå något hårt i huvudet på sig själv, stoppa käften full med ull, kväva de där orden som letar sig ut. Bara vara tyst, samtidigt vill man älska allt som går, bevisa att sanningen är rätt. Man vill lämna ut sin bild, visa hur man ser det, berätta vad man menar. Men man kan inte, något sitter emot, genom att bara göra fel en gång har man rasat alla chanser, det har byggts upp en mur. Man måste hålla andan, får inte blåsa ut mer, måste vara stark, hålla i, vänta ut. Men så kommer nästa storm och man måste börja om, förtränga, förvränga, förverkliga. Visa att man inte har fel. Att alla har rätt, fast på sitt eget vis. Samla ihop alla stenar, bygga upp på nytt.

Inte vara egoist, inte glömma sig själv, förverkliga en dröm, stanna i realismen. Inte undra på att det blir storm ibland, men vad skulle hända om det aldrig blåste? Skulle inte livet stå still då, luften bli kvav och slät, den skulle nog aldrig bli sådär frisk som efter det första regnet på våren, eller det sista på hösten. Det skulle nog aldrig gå att andas rent igen. Jag hoppas stormen lägger sig, att vindarna fortfarande håller sig i liv, men bara sådär lätt så man ler av att få dem i ansiktet, istället för att behöva gömma sig i luvor och kragar, så man bara kan sticka fram hakan och säga allt är bra. Att det bara sådär fint så löven vibbrerar i vinden, så fågeln kan sväva, så alla ler.

Don't forget what you really love, who you really should care about.

Just som man är påväg att ge upp, allt verkligen allt. Då slår det till, händelser både hit och dit. Den närmaste tiden är nog sådär uppbokad så man vill tappa andan. När ska man hinna med, finns ingen chans att man får en timmes lugn och ro annat än när man målar. Vilket borde göras betydligt mer just nu. Fick plats på introduktionskurs  29-30, dagen innan är det födelsedagsfirande och den 27 besök i Linköping. Sen sådär i slutet på v. 13 börjar påsklovet och då får jag fint besök som förhoppningvis leder till en glädjefylld vecka. Och så var det ju det där med ortoped på måndag, håller alla tummar för han vill sammarbeta. Så är väl läget just nu förutom att det inte är långt kvar till student, tills man ska ha hunnit skaffa ett sommarjobb, avslutat alla kurser i skolan, lämnat alla arbetsprover, fått ordning på ett och annat osv. Det finns hur mycket som helst, inte undra på det är rörigt i mitt huvud. Dags att ta i med nya tag, nu är det snart skola och efter det förnyad frisyr. Ta hand om er.

Jag finns inte längre. På både gott och ont. Jag har slutat existera i den värld jag sålänge levt av. Sånt svider ska ni veta. Gav nästan tårar. Själen gråter för något som är förlorat. Men hjärtat slår för något som är vunnet, värmen någon annanstans. Igår hade jag en fin kväll med Finn, det var som att meditera, vi mediterade i kylan som inte fanns hos oss. Jag log igen, det har jag gjort hela veckan, tills nu. När själen fick ett hål.

   Undrar varför man väljer att jämföra sig med de som är bättre? Det säger ju sig själv, man kan inte alltid vara på topp i allt, någon gång förlorar man mot sig själv, självkänslan. Konsekvenserna blir inte det enklaste, inte det resultat man skulle vilja uppleva. Varför denna kamp om att prestera? Om att visa sig från den sida andra accepterar? Varför svälja sin egen stolthet för att anpassa sig till allt och ingenting. 
   Jag talade om bloggar igår, idag läste jag kanske det viktigaste på evigheter. En tankeställare som heter duga just nu när det mentala träningsprogrammet jobbas med för fullt. När kampen om jaget ska vinnas, övervinnas och avslutas med acceptabelt resultat.
   Den här gången för att jag själv vill det, för min skull, för att jag ska börja räkna med mig själv. Tro att jag är någon, utan alla dessa prestationer. För ju mer jag funderar har jag kommit fram till att de finns överallt runt mig, i mig, framför och bakom. Men vad är de värda?
   Den dagen jag skadade mig såg jag inte det här, först två år senare, nu för två veckor sedan gick det upp för mig. Den dag man inte längre klarar att prestera, vem är man då? Frågan som alltid har etsat sig fast någonstans och gnagt i mig, frågan jag inte har ett svar på. Men jag har lärt mig leva med det, jag gör så mycket, är fler personer än en, gör fler saker än många, strävar alltid efter att prestera, avskyr att misslyckas och tänker på allt på en gång. Vart leder det egentligen?
   Man orkar inte med något tillslut, efter kampen mot skadan, försöken till att bita ihop och fortsätta pressa kroppen utan att lyssna. Tecken på smärta fanns inte i min begreppsvärld. Jag ville inte inse, vill inte än. Men tror ändå jag har accepterat det nu. Samtidigt har jag bestämt mig för att plocka upp något annat, något som hamnade på hyllan i och med skolbyten och idrottande. Något jag kanske hindrat mig själv från att sakna.
   Nu kommer jag göra istället för att sakna, räkna med mig själv istället för att jämföra mig och försöka se vad jag har istället för att blunda och slita för att andra är bra, bättre.
   Vissa saker kan man inte påverka, så är det bara. Kan man accpetera att det är som det är mår man bättre och har kraften att kämpa vidare, för att nå sina egna mål och drömmar. Det är vad jag tänker göra. Lyssna på mig själv.

Nu är det så att jag suttit och läst bloggar tills jag fastnar i min egen lilla drömvärld. Och jag vet, vet verkligen att den finns där. Det är så fint att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen. Tänk att något så litet kan trotsa så mycket, tänk att mensvärk och illmående, ångest och dumheter bara smiter in i skuggan och glöms bort. Tänk att skolarbetet blir enkelt och snön känns som en lätt match. För jag vet ju innerst inne att den är borta snart, allra helst inom 27 dagar så jag kan vara ute och fira med trädgårdskalas på födelsedagen. Jag har fått en massa mysiga idéer jag vill genomföra, om så bara snön vill hinna smälta bort och inte bilda sjöar och floder.
När jag skulle lämna mig själv här imorse, i stan bland grå betongen blev jag väldans glad, en liten gräsplätt stack fram ur den hemska vita massan. Oj, vad energi det spred, jag tog alla påsar och gitarren och knatade upp för trapporna på en gång. Väl uppe blev jag aningens förundrad över hur tungt allt kändes, men så öppnade jag dörren till en nystädad lägenhet. Genast sken jag upp en smula, smsade kvickt och tackade min solskenssyster för det leendet. Sen startade jag dumburken här, och jag kanske hade fått det finaste meddelandet jag fått på väldans länge. Vissa människor är underverk och det är inte bara slumpen som för dem ihop, det är ödet. Ödets underverk. Men nu ska jag försöka ta mig ner på marken igen, ut i snön, kila till affären så jag kan fylla upp kylen och fruktskålen med det goda, det här ska bli en nyttig månad. Jag vet vilken belöning jag kan vänta, så det är bara att sikta högt och skjuta långt! Sen ska jag läsa ut min engelskbok så jag kan läsa något nytt, har hittat en massa fina tips som jag vill utforska, tänk att något så litet kan göra så mycket.

You are never alone, forget about it.

Om det inte vore för att det är skola idag skulle jag tippat på att det här hade blivit den bästa dagen på länge. Känslan när jag öppnade mina sömniga ögon, eller inte hade öppnat dem än var underbar. Stark, pigg och totalt oövervinnerlig kände jag mig. Som om alla drömmar fallit på plats och jag fick göra precis allt det där som jag egentligen vill. Men nu är verkligheten en annan, fast det kanske inte hindrar mig ändå. Vem vet.