Pretenders
Men det finns ändå ett par ljusglimtar här och var, och igår var ni ljuset. Tack för det.
Love You But You're Green
But it's only blood from broken hearts that writes the words to every song
Oh a beatific smile
For the fawners and the servants
Oh but I, only I, only I
Kan man bara ställa sig upp och skrika allt vad man har? Då skulle jag ställa mig upp och skrika, förstå, Förstå, FÖRSTÅ! Högre och högre, gällare och gällare, sådär så man bara ville stoppa sten i munnen på mig och skära av stämbanden, sådär så man ville se mig ruttna av alla ljud. Men det går inte. Jag är obotlig, och inombords skriker jag, eller jag vet inte om det är jag som skriker. Det är liksom lite snurrigt och rörigt, medvetandet är någon annanstans, känslor hoppar som loppor och tankarna far runt som planeterna i galaxen. Jag försöker fatta beslut som är omöjliga, som jag inte alls vill tänka på egentligen, men något säger mig att det är dags, tid att ta farväl. Fast det vill jag ju inte alls, inte någonstans. Hela tiden dessa motsägelser, hjärnan säger en sak, hjärtat en annan och kroppen en tredje. Har mina lång konversationer med förnuftet om nätterna, för inte sover jag längre, nej, jag vänder och vrider mig, hör pulsen, som är långt över normalt. Det här känns inte alls riktigt rätt, inte så att jag borde gå till läkaren, snarare bara söva ner mig själv. Gömma mig från allt ont, allt som kan orsaka någon form av känslor, stress eller tankar. Det vore så skönt att bara fara iväg på egen hand och hinna tänka igenom allt, att hinna med sig själv. Om det bara gick att förstå.
I Wouldn't Need You
the things you gave me
If I could see my face
without the tragedy
Gårdagen kanske bara var en illusion, precis som allt annat. Eller så är det just för att den inte var det som allt känns milvägs därifrån idag. Jag begraver mitt huvud i filosofiboken det första jag gör när jag vaknar, finner den någorlunda givande, men ovanligt tung och tråkig. Frukosten som annars brukar vara favoritmålet växer i munnen och ingenting känns alls sådär sagolikt som jag önskar det vara. Bara att bita ihop säger jag till mig själv och förbereder mig för ännu en dag i ingenting eller allt.
Kanske för att medvetandet har på känn att det är en helvetes vecka med pluggande som ligger framför mig, kanske för att kroppen skriker lite och säger ifrån, men jag ignorerar det, vill inte känna, för mycket gör sig påminnt, lägg sorgen på hyllan, jobba för glädjen, pränta in alla dessa mantran i huvudet och bara gå.
På onsdag ska jag hur som helst rida dubbeltimme, hoppas det går bra. Och sen ska jag försöka mig på något nytt idag, och nu ska jag återuppliva fler minnen, joggingskorna ska på och jag ska besöka vrinneviskogen. Too long time ago.
Waiting
when will I ever learn
If I wait it doesn't mean
you will return
Den här gången väntade jag inte, hindrade inte mig själv! Nej, den här gången öppnade jag dörrarna, dammade av den värsta smutsen och provade att göra upp med det förflutna.
Jag gick både ett, två, tre och fyra år tillbaka i tiden, kanske till och med ännu längre. Och nostalgiskt blev det när jag fann min själ, när mitt mod återvände och jag började i garderoben. Provade mina klänningar från högstadiet, skolavslutningar, konfirmation och så första gymnasieårets favorit. Allt undanstoppat och gömt, alla minnen man förträngt, vardagen man glömt.
Men varmhjärtat tog jag tillbaka allt, fortsatte sedan in i kartonger och lådor, packade upp, packade om. Snart redo för att bege mig ut på egen hand.
Så omringade jag mig av papper, penslar, pennor och bilder, min själ låg där på golvet. Och plötsligt fann jag att den jag visat mig vara kanske bara är en främling, där på golvet satt jag, med hela mitt inre. Låt mig stanna där förevigt, fånga mig, omge mig av kraft, lås in mig i garderoben, ge mig lite saft.
Vi skapade lite nytt ljus, eller fann något som kan lysa upp om kvällarna när penslarna får jobba och blyertsen dofta så sotigt gott, och den skiner finare än allt. Jag låg leende och bara beskådade allt, nu saknas bara spegeln med guldram och porträtten på väggarna, så kanske jag är nöjd sen. Redo att flytta in, in i mig själv och mitt krypin. Nackdelen är att det andra känns så kallt och stelt nu, nu när man funnit det rätta på en plats, och förstått att det är där man bor, där man borde vara.
Men nästa helg kanske vi tjänar oss en summa och då, då ska vi krydda allt lite extra så vi kan förverkliga våra planer på den närmaste framtiden. Även om jag kanske är den som ger mig av först, så kommer jag säkerligen att återvända, åtminstone för att se allt brinna av liv.
Save Your Day
Hold tight to your life savings
You have to do what you must
To save your day
Allt eller ingenting, hela tiden ska man söka efter och försöka bibehålla balansen. Något går uppåt, allt går uppåt. Allt förutom något som brukade vara det mest värdefulla. I detta läge så tappar man kontrollen. Man orkar inte vända ut och in på sig själv, skydda sig, gömma något längre. Allt bara passerar ut och man känner hur det blir för mycket.
Jag kan inte vara allt på en gång och samtidigt kontrollera vad jag säger, gör och tänker. Det rinner över, blir svårt att koncentrera sig på det närmaste och kanske viktigaste. Det svävar, hela jag svävar någonstans i ingenting och allt. Kan man inte bara få vara balanserad, klara allt utan att överreagera, ett minimum av överskott och fall. För en gång skull önskar jag att jag var mittemellan. Kanske första och enda gången.
Utmattningen är nära efter allt tänkande och försök till kontrollerande, fokus på plugg och hälsa. Man kan inte klara allt på en gång, det kräver så mycket att man inte orkar något tillslut. Hur vore det om allt var ingenting och ingenting var allt? Inte som nu i varje fall, där ingenting är ingenting och allt är allt. Där balansen mellan är minimal och allt är ombytligt, förändras.
Men jag mår bra, det är inte det jag säger att det är psykiskt jobbigt, för otroligt nog kanske jag måste erkänna att jag är så gott som på topp, om bara energin ville fördela sig och finnas kvar till annat än skolarbete. Men det kommer väl framåt kvällen, när man kan kopplar av igen, kopplar bort skola och tänker på annat. Då ska jag minsann försöka hinna ta mig till stallet, minst två gånger innan det är ny vecka igen.
För samtidigt som det varit givande att hinna lägga tiden på annat, göra andra saker på annat håll, finns det något som säger att det inte är rättvist. Men vad är rättvist, skuldkänslorna gör väl egentligen ingen nytta? Och jag skäms för att de inte är värre än vad de är. Det känns som om jag svikit en vän, en bästa vän. Jag hoppas förlåtelsen går att få. Kanske är närheten, vänskapen och kärleken viktigare än balansen mellan allt och inget.
Million Faces
Let us throw them in the ocean, let it wash our cares away
Dimman och regnet la sig allt tyngre i luften, mörkret slöt sig om oss. Men vi var piggare än på länge, visste att igår var den sista dagen på vad som varit två fina veckor. Jag har behövt er lika mycket som ni har behövt mig, det känns fint, att kunna göra något bra för någon, i det här fallet flera. Berömmet och de hjärtliga tacken sköljer över mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen, vilken fot jag ska stå på. För i själva verket kanske det varit min räddning den här hösten. Det finns ingen bättre medicin än att hela tiden göra saker, nya, omväxlande, aktiva, kreativa, ja egentligen vad som helst som ger en lite glädje eller fyller en funktion. Det har varit öppet och ljust, mörkt och regnigt, rädsla och glädje, avkopplande och jobbigt, men så skönt, underbart. Att bara få ge sig iväg, glömma allt annat för några timmar och bara fokusera på här och nu, er och mig, lugnet, ansvaret och så busa lite.
Så jag har nog gjort lite sådär att jag har kastat iväg alla problem nu, mer eller mindre iaf, rensat hjärnan på ett nytt och annorlunda sett, vilket har fått mig att inse att det är så lätt att fasta, så lätt att spärra in sig själv i allt tungt, man behöver komma ut, tänka på annat och släppa det. Suga in livet på nytt, och förverkliga det man vill. Eller som Jessie och jag diskuterade i en av våra mycket givande konversationer, acceptans för jaget, den man vill vara, passa in, den man är, man vet det, man måste bara uppskatta att man förändras. Att förändringen faktiskt kan ge mer än man vill tro, den här förändringen har gett mig allt. Allt jag behövde just nu, när dimman höll på att lägga sig fylld av sorg och bekymmer. Men nu har den runnit bort och jag känner mig sådär barnsligt glad som jag minns att jag var när jag sprang hoppandes omkring i högstadiets korridorer! ^^
There Must Be A Reason
Det tror jag stenhårt på, och jag vet att det stämmer, i vilket fall i vårat fall. Vi är som solen och månen, lyser upp natten eller dagen åt varandra, när den ena har gått och lagt sig går den andra upp och stärker eller värmer, ger lite energi. Det är fint. Jag är glad att jag har dig, för det är när man saknat någon och sedan träffar den såhär man inser att det faktiskt betyder något att man inte har gett upp kontakten trots fjolliga motgångar och annat tjaffs. Man växer inte ifrån varandra hur som helst, snarare tvärtom, man blir tätare, behöver varandra, återkommer. Vi härdar ut, mycket, ingent nämnt inget glömt, men december ska vi göra till en bra månad. Eller jag ska försöka ge dig en bra månad, det är du värd och jag känner att det skulle stärka mig med att få ge något bra, så ett försök är det värt. För vänskap är värt guld, och du mer än de flesta, glöm inte det vännen min.
Dreamer
if I can pass by that wondering man.
If I can leave to get one,
see that it all make sense pretty soon.
Jag förundras över både det ena och andra som så många gånger förr. Ett tag kände jag mig hel, obrytbar, ett med mig själv och världen. Sen kom chocken och besvikelsen, fast på ett sätt som inte brukar vara. Svartsjuka kanske. Att någon har någon annan, kanske på en plats jag varit, eller borde varit. Min hjärna tog ett skutt bakåt och slog allt ur balans. Jag som hade fångat den i handen där under yoga passet. Men så är det nog med det mesta. Eller inte. Jag förundras över att man inte känner i vissa situationer men i andra. Att det kan kännas så fel på ett sådär ovänligt sätt. Varför får någon annan, men inte jag? Skitsamma, det är bara att glömma. Tränga ut allt ur huvudet, samla tankarna. Det behöver egentligen inte betyda någonting. Ingenting.
Den här veckan har gått fort fast den kännts som världens längsta. Kanske var den här morgonen veckans bästa hur som helst. Jag fick ett väldigt fint sms 6.43 vilket gjorde min dag. Jag sög in de fina orden och har nog svävat som på moln till och från sen dess. Fint. Att komma ut i friska luften mellan fälten gjorde ingenting sämre direkt, allt med glädje gav både friheten, luften och kraften - precis vad som behövs för att få en bra start på dagen. Och så de där skallen, som först känns lite som en fråga: vad gör du här? Men som sedan övergår i tacksamhet och viftande på svansen, gnällande för att man fokuserar på annat och inte har allt intresse riktat mot leken. Så kommer leendet. Men det är inte bara morgonen som skänkt leenden, Joline skänkte ett och annat också, härligt att få dela dem. Precis som alla promenader som blivit den här veckan, alla kreativa tankar och idéer har nog gett mig lite liv igen. Jo, sen att jag får diskutera konst på filosofi seminariet och skriva om astrologi och stress gör ju inget sämre. Snarare tvärtom. Allting ger något även om inget kan ge allt.
Staden är så vacker dränkt i vin
The Wanderer
Vilda äventyr var det och fler vilda äventyr blev det. Lättnaden över att se att allt var okej känns tryggt. Skönt att inte behöva ha skulden för något hemskt. Hur som helst har jag fått frisk luft för både en, två och tre timmar i streck. Skönt, men aningen blåsigt. Över kullar och broar, mellan öppna fält och skogar. Mysigt och kallt, men varmt och glädjande inombords. Precis vad som behövs för att rymma ifrån stressen. Redan efter två dagar är man helt slut, både mentalt och fysiskt. Just eftersom det hela tiden ligger något över en, kretsar som måsar runt näthinnan, skränar och skriker, sömnen blir inte alls så god som den borde, som den varit i en underbar vecka. Tänk om allt kunde bli lite mer som man ville. Då skulle jag vandra fritt på andra vilda äventyr.
Let Yourself Go
Det förbjuda lockar mer än det vardagliga, rutiner, regler är till för att brytas, människor till för att såras, eller hur var det? Ibland känns det så, för vem bryr sig om de trampar någon på tårna, det fungerar ju helt obemärkt. Ingen skriker och undrar, någon trampar vidare med blå tår och ärr inombords, men det är det enda rätta ekar i huvudet. Fortsätt så. Trösten finns i det förbjudna, men vågar lagen trotsa sanningen, det otillåtna? Till viss del möjligtvis, enda tills det inte är spännande längre. När konstverket dör finns det ingen anledning till att vara kreativ mer, släng penseln i golvet, häng paletten på väggen. Så var det klart. Gå vidare.
This House Is A Circus
The more you open your mouth
The more you're forcing performance
All the attention is leading me to feel important (completely obnoxious)
Now that we're here, we may as well go too far
Wriggling around just so that you won't forget
There's certainly some venom in the looks that you collect
Aimlessly gazing at the blazers in the queue
Struggling with the notion that it's life not film
Ibland vill man inte alls vara där man är, med den roll man har i den värld man lever. Då ska jag tillägga att det förövrigt varit en riktigt bra dag, kanske den bästa på väldigt länge. Men tankarna går och lever sitt eget liv, precis som alla spöken och gastar verkade göra här i fredags. Det luktar ruttet, jag hatar det, päst.
Färdigklagat dock, för även om jag inte njutit fullt ut har jag precis kommit ner i varv, in i andra andningen och börjat inse att det är lov, som alltid är det först då man vaknar och inser att det imorgon är nya tag som gäller. Rester som ligger och skräpar, sånt man borde gjort för längesen men inte alls haft lust eller ork att ta tag i, kan man inte få dispens. Det har trots allt hänt så fasligt mycket, sånt man inte hunnit smälta, inte kunnat ta in och föra med sig. Allt ligger fortfarande och simmar som alger på ytan, bildar gröna skick som man inte alls har lust att simma igenom. Även om det är precis vad man vet att man kommer att göra förr eller senare, för inget är så frestande som friheten.
Jo, framtiden har jag funderat mycket på också. Det har jag aldrig vågat innan, för jag har alltid sett slutet på allt innan det börjat. Men nu, bara sådär har jag öppnat ögonen, kanske för att jag inte kan leva i nuet, ser jag framåt. Efter studenten, livet efter, början på det nya, på det man vill, på allt man saknar. Livet. Jag har insett att det är allt för mycket jag vill och saknar, som flera gånger tidigare. Och nu ska jag bara krypa ner och drömma, sött som socker. För sen börjar martyren, och någon hade räknat ut att det var 7 veckor till jullov såg jag, då får jag ju vara fri ett tag. Flyga och resa med röda bussar i ett annat land, London kallas detta land, där ska jag infira det nya året och banka lite vett i mig själv, sen får vi se vart det bär av. Två veckor ska hur som helst spenderas i Okna, på hästryggen och i vagnen, grusvägar och banor, skogar och fält, jag kommer inte ha tid att plugga, vare sig jag vill eller ej. Jag ska njuta av naturen och lugnet nu när jag väl hittat dit. För där vill jag vara.
